Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8i
tillhör Clemens, (grönl. Kalimanti) hela den kalimantska rikedomen
af sängkläder och skinntäcken utbredd på en mossbetäckt granithäll.
Midt i högen sitter fader Kalimanti sjelf med sin kritpipa småpratande
med sin hustru..... Vid fjorden synas en hop barn spridda på
stenar kring vattensamlingarne, som »högvattnet» qvarlemnat på
stranden; de kasta till måls efter andra flisor och stenar, som
föreställa skälar och hvalfiskar!
Några unga män, bland dem Kalimantis brorson, Marcus, sätta
sina kajakker i sjön, de halfvuxna pojkarne hjelpa till att skjuta ut,
och snart flyta de små farkosterna, lätta som svanor, fram öfver
vattenytan och försvinna ur sigte.
På det platta hustaket sitta de båda systrarna Salömé och Marie
i luftig ofvandrägt — också ett sommartecken; de hafva nämligen
afkastat duntröjan, det enda klädesplagg de bära ofvan på linnet. På
underkroppen åter bära de oföränderligt, året om, sina utsydda, till
knäna räckande benkläder af hårdt skinn och de höga stöflarne af
färgadt läder. Båda sitta böjda öfver sin sömnad, båda lappa stöflar
eller sy pä skillingar», såsom det kallas att sätta runda lappar på de
slitna sulorna. Vid sidan af dem spatserar en hafsmås, som
husfadern röfvat ur dess näste på fogelfjället för att ge till »husdjur»
åt sin lilla, dotter Metéa. Måsen är ond, skriker och biter omkring
sig. Salöme tar upp ur en skinnpåse en torr sill och kastar till
fogeln för att få fred. I det samma skjutes den bottenlösa
såp-fjerdingen, som eljest tjenar till skorsten på huset, åt sidan och en
halfvuxen pojke svingar sig upp genom det hål, som fjerdingen förut
täckte. Han tager plats hos de andra i en allmänt omtyckt ställning,
liggande på marken med armarne slutna kring benen och hakan
stödd mot knäna. Kritpipan är liksom fastvuxen vid hans mun; han
röker åt ena sidan och spottar åt den andra, medan måsen skriker
och flickorna sy.
»Barn då! hå 1 der nere. Sen I icke att Metéa håller på att
falla omkull i tången.» Och så faller ganska riktigt Metéa. Marie
kastar sig som en katt i ett språng ned från taket, står i nästa
ögonblick hos Metéa, lägger henne ett stycke upp på det torra och
skyndar så tillbaka till sin plats på taket.
»Moér — Moér skall komma och hämta mig» tjuter Metéa, som
vet, att blott hon håller ut så får hon sin vilja fram. Och ganska
riktigt kommer tillsist Mor Kalimanti, lyfter varsamt upp henne och
bär henne till den stora paulunbolstern. Kort efteråt ser man henne
stå hos sin mamma, som ett litet kid hos sin, och begära »dricka».
I allmänhet få barnen här dia länge, i synnerhet det yngsta som
icke efterföljes af syskon. Metéa gick nu på fjerde året.
Nu sträckes en arm upp genom taköppningen borta hos de två
syflickorna; armen får, efter något trefvande, fatt i såpfjerdingen, den
förut omtalade skorstenen, och sätter den på sin plats. Snart
uppstiger genom densamma en doft af starkt brända bönor, en doft,
som småningom lockar både de gamla upp från dynorna och de
obetänksamma flickorna ned från taket och för den gången fritager
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
