Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
endast lysa utan tillika värma så starkt, att de göra kakelugnar
öfverflödiga.
I Kalimantis hus var hrixen» indelad i tre rum, det innersta
för honom sjelf med hustrun och lilla Metéa, det nästa för Salöme
och Marie och det tredje och nedersta för Kalimantis yngre bror,
Peter,✓ som också bodde här med familj. Männen i huset äro ännu
icke återkomna från sjön. Marie fyller tran i lampan ur den stora
behållaren vid väggen. Salöme syr på en liten miniatyr dunkudde
och sofver samtidigt ett spädt barn, som hon bär på ryggen i
amauten (hättan). Hennes stora svarta hårtopp är icke mera så
glänsande och friserad som i somras, utan hänger som en stor knut
bakom det ena öret. Det röda bandet som förr höll ihop den är
försvunnet, dock utan att vara ersatt af det lika klädsamma blå,
hvilket på bröllopsdagen intager det rödas plats. Med en viss
obestämd färgton angifver härbandet nu att Salöme blifvit moder
utan att hafva hört presten läsa vigselformuläret. Men Marcus har
flyttat till en annan ort.
Salöme sjunger en liten visa för barnet på en vemodig melodi
och fortfor att sy ... . Ändtligen slår hon upp blicken mot fader
Kalimanti, då han kommer in från sjön i sin gTofva kajakmundering,
lyfter dotterns stora hätta helt sakta åt sidan, i det han tittar in i
den, och med kärligt tonfall spörjer: »åte kånorok» (hur står det
till med min lilla namne?) Om det är sjelfförebråelse för hans
stränghet mot dottern, eller den hos grönländaren vanliga förkärleken
för små barn, som lägger den milda tonen i hans stämma, må vara
osagdt......
Under tiden är presten på väg., till Agpat i sällskap med Jonathan,
hvilken nu, sedan Marcus flyttat, fattat nytt hopp och bedt honom
lägga in ett godt ord för sig hos Salöme. Presterna hafva nämligen
allt från Arilds tid varit grönländarens förtrogne i
äktenskapsförhandlingar.
Men du vet väl alt Salömes barn lefver, Jonathan?» *
Jonathan svarar med ett enda ord, som uttrycker, att hans kärlek
till modern är så stor, att hvarje ofifer för hennes skull är honom ringa.
När presten lagt i land och gått upp till Kalimantis blir dock,
enligt seden, Jonathan qvar i sin Kajak, till dess man sänder bud
och ber honom komma upp. I huset äro, som vi sett, alla samlade,
och presten skrider till det vigliga uppdraget för att få det afgjordt
innan de öfriga dalboarne hinna infinna sig.
»Klemens», säger han, »här är Jonathan, som ber, att han
måtte få din dotter till äkta».
Salöme reser sig och vill gå, men presten håller henne tillbaka
och frågar: »Hvad säger du härtill, käras? Intet svar. Presten blir
litet brydd, men vill ej vara enträgen.
»Nu får du vackert svara presten , säger omsider Kalimanti.
Med nedslagna ögon fortfar Salöme att klappa barnet i amauten,
på det bedöfvande sätt hvarmed grönländskonia alltid sofva sina
barn, och svarar slutligen:
»Taviaitokh — låt det då blifva så.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
