Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
De sågo ej på hvarandra. Flickan drog sin långa vårkappa
fastare omkring sig och försökte gifva sig en käck hållning, men dervid
började hennes läppar darra och stora tårar välde fram ur ögonvrån.
Hon slöt ögonen för att hålla tårarne tillbaka, men de droppade en
efter annan ned från ögonfransen, och med en liten otålig rörelse
vände hon sig så, att den unge mannen blott kunde se hennes nacke.
Han flyttade sig ej ur fläcken, men med sin eleganta promenadkäpp
gaf han sig till att gräfva i en mullhög, som om hans lifs lycka
berott på att den blef utjämnad.
Vinden kom med en kraftig doft af harts, våt, ångande mulljord
och en tillsats af den egendomliga lökaktiga lukt, som uppstiger frän
en del af de första vårörterna. Några vissna blad refvos af en yster
hvirfvelvind upp ur deras vinterläger och dansade kring det tinga paret;
de gåfvo flickan en önskad anledning att taga fram sin näsduk.
»Jag tror jag fick något i ögat», mumlade hon.
Näsduken dolde clock ej skälfningen kring läpparne och hakans
lindriga darrning.
Hans blick sökte henne, men studsade tillbaka och irrade rådvill
omkring på marken, tills den fäste sig vid den stora bruna jordklimpen
vid hans fötter. Mekaniskt förde han käppspetsen mot mullhögen,
men hejdade sig då han såg, att dess ena sida var sprängd af en liten
flock vårlök och sippor, hvilkas späda, hvitgula stjelkar och
samman-vikna örtblad stodo i led, lyftande, brytande och bändande sig fram
till ljus, luft och sol.
»Hvilken oerhörd styrka der ligger gömd i vårbrodden», tänkte
han, utan att förbinda någon djupare mening dermed. Han erfor
blott en behaglig svalkande känsla af lugn och hvila för sina
uppjagade, utpinade tankar genom att mönstra den segrande lifskraftiga
vårlöken.
»Jag tror vi få solsken», sade hon, afbrytande tystnaden. Hon
ville pröfva, om hennes stämma återvunnit sin vanliga stadga, men
gråten kom igen och bröt den tvärs öfver.
Den unge mannen spratt till, och hans invaggade tankar drefvos
åter ut att plöja smärtans höga sjö. Han såg på henne med en
tröstlös blick.
»Bertha, vi hafva nu ej annat att göra, än slå drömmen om eget
bo i kras, och så gä här och åldras under en lång, obestämbart
lång förlofningstid.i Hans tonfall, i början mjukt, blef hårdt och sträft
under arbetet att hålla rösten fast och klar.
»Finnes ingen utsigt till, att din principal kan upprätta den
tilltänkta filialen senare — till hösten?» Bertha slog upp sin parasoll,
hon litade ej på sitt ansigtsuttryck.
»Nej, planen är rent uppgifven. Han sade mig det i går afton,
clå han äfven erbjöd mig någon löneförhöjning. Men hvem skulle
väl i våra dagar våga gifta sig på en årlig inkomst af knappt mer än
ett tusen kronor.»
Hon svarade ej, hans ord läto så bestämda och afgörande.
»Du har aldrig pröfvat hvad det vill säga att lefva i små
omständigheter», fortsatte han häftigt, liksom om han blifvit anfallen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
