Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
Det var synbarligen ett ungt fågelpar, hvilket, trotsande flertalets
mening och dess gamla sedvänjor, ville börja ett lif på egen hand och
hade utsett sin bostad i en af den gamla ruinens torngluggar. Här
var synbarligen stor brådska på färde.
Båda foglame hoppade samtidigt ned på en smal afsats, spejande
åt alla häll, som om de ville göra sig bekanta med lokalen. Så fick
hanen syn på något, som kom honan att upphäfva ett jubelrop.
I vrån deruppe på muren låg en hop vissnade löf samt liägra
qvistar, ryckta från kastanjernas kronor, och ditslängda af höststormen.
Honan besvarade ropet, och med ett par hopp stodo nu de unga tu
borta i vrån ifrigt mönstrande detta lager af bosättningsartiklar.
Hanen stod stark och bredbent framför den lilla bladhögen, under
det han med näbbet undersökte de olika föremålen. Hon gick med
lätt skälfvande vingar fram och åter på listen i otålig väntan.
Då brast hennes tålamod, och med beslutsam hållning klef hon
förbi honom och satte sig midt i bladhögen. Han for skrämd åt sidan
och lemnade henne plats, sedan han dock med en föraktlig knyck på
hufvudet kastat ett halfruttet blad ned från muren. Men nu började
en samfäld granskning af lagret. Och snart utplockades de värdefullaste
bosättningsartiklarna af honan för att af henne transporteras till hemmet.
Endast den stora yfviga qvisten tycktes motstå hennes bemödanden.
»Han förstår ej att hålla den i jämvigt», sade Bertha lifligt.
»Men se, det gör /wm, svarade Hugo, hvars intresse också blifvit
fångadt af den täcka scenen. Se på nu bara.
Kajhonan stod mecl grenen invid gluggens öppning. Maken gaf
till ett varningsrop, men hon böjde blott nacken längre tillbaka, så att
de smala grå halsfjädrarnas spetsar sköto ut öfver hennes rygg som
en fin frans, i det hon hoppa.de upp till gluggens kant. Men längre
kom hon ej, qvisten tog emot muren med båda ändarna. Hon måste
släppa den; grenen föll och hon gick långsamt tillbaka till sin make.
Men man ville icke ge sig.
Nästa ögonblick stodo de sida vid sida, grepo tag i hvar sin ända
af byggnadsvirket och buro det varsamt upp till gluggen, lade det ned,
skakade vingarna, insöpo luft och togo åter fart, nu för att bära qvisten
in genom den smala gluggen.
Skuldra vid skuldra arbetade de tu; hufvud höjdes, hufvud sänktes,
vingar breddes och skrapade mot muren, starka fötter spände emot,
brösten trycktes, hvälfde sig kraftigare under det blanka Ijäderpantsaret,
och stjertpennorna spredo sig under arbetet. Men allt var spild möda;
det var sjelfva öfvermåttet i det nödvändiga bosättningsmaterialet som
utgjorde det oöfvervinnerliga hindret för boets byggande.
»Det lyckas ej!, sade Bertha halfhögt.
»Det beror på», menade Hugo.
Fågel parets sträfvan hade för dem fått ett lifs innehåll.
Solen stack nu upp öfver kanten af en gulhvit skyvägg och sände
plötsligt en glänsande strålknippa ned öfver ruinen. En bred stråle
träffade de två fåglarne och återstudsade i gnistrande glans från deras
mörka kroppar, som tycktes vara formade af stål och emalj, der de
nu aftecknade sig mot den rödbruna tegelmuren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
