Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i5i
kommer den tanken, hvarför brodern får vara i fred, hvarför gubben
icke på samma gång smäller flugorna öfver hans säng. »Nej, Volodja
är äldre än jag; jag är den minste af oss alla, derför pinar han mig»,
tänker han. Men när gubben böljar kitla honom, växlar äfven hans
stämning. Han vill gråta och skratta samtidigt, och han tänker: »hvad
han är snäll och håller af oss, och ändå kunde jag tänka så illa om
honom». Hans nerver blifva öfverretade, tårarne flöda stridt, han
blyges öfver sig sjelf, och han undviker att tala. För att ega någon
förevändning för sm gråt diktar han en dröm, som han säger sig
hafva haft och der hans mor legat på bår, och hans inbillning är så
stark, att han tror den vara verklig.
Tidigt är han i färd med att dissekera sina intryck. Vid afresan
till Moskva, då han skall lemna modern och hemmet, lyckas han
dela sönder äfven sin minsta känsloskiftning. Vagnarne äro framme,
och man samlas för att taga afsked. Intetsägande tankar börja korsa
sig i hans hjärna — tankar, hur man skall åka, hvar han skall sitta,
hur han skall kläda sig, Likgiltigt åhör han sina föräldrars samtal.
Foka stänger dörrarna, och han finner det nästan komiskt. När hans
far omfamnar modern, och han ser, att hon är bedröfvad, känner han
sig så ängslig, att han helst ville springa bort, och när hon sluter
honom intill sig, är det sorgen, som far öfverhand. Tårarne börja
flöda och han gråter under affärden. »Tanken på att mina tårar
vitnade om ett känslofullt hjärta, väckte en egendomlig förnimmelse
af välbehag hos mig». En hos en liten gosse alldeles ovanlig
sjelf-analys!
Allt detta häntyder på, att omedelbarhet fattas. Ständigt kommer
det medvetna, tanken på hur det ser ut, och dödar sjelfva känslan,
som vill fram och göra sig gällande. Icke en enda gång är han i
stånd att vara oreflekterad; ursprungligheten saknas, och han poserar —
för sin inbillning. Så t. ex. heter del om hans sorg vid moderns död:
»Så väl före som efter begrafningen grät jag och var sorgsen, men jag
blygs att tänka på denna sorg, så uppblandad var den med sjelfviska
känslor: än en önskan att visa, att jag var den, som sörjde mest af
alla, än tanken på hvad jag gjorde för intryck på de andra.–Jag
bemödade mig att undertrycka hvarje annan känsla hos mig, hvarför
också min sorg var osann och utan omedelbarhet. Dessutom erfor
jag njutning af att veta mig olycklig, ansträngde mig t. o. m. att
väcka medvetandet deraf i mitt inre, och det var hufvudsakligen
denna sjelfviska känsla, som qväfde den verkliga sorgen».
Fadern tycker han om, men icke omedelbart, kritiklöst, och vid
mormoderns bortgång är det en nedtyngande dödsfruktan, erinringen
derom, att han sjelf äfven skall dö, hvilken förväxlas med sakuadeu
eller intager dess plats.
Oupphörligt återkommer denna sjukliga reflexionslust. Sextonårig
berättar han, hur han antager en mild ton, hur idén, att han handlade
bra, endast ökade hans mildhet, och han finner det mycket ledsamt,
när man icke vill observera honom. Till och med i de ögonblick,
då känslan söker sig fram, kommer tanken, dissekeringslusten och
hindrar eller förvandlar den. När han möter en gammal trotjenare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
