Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
ingenting egde, ingenting kunde och ingenting var, i stället för att
svara ja till en arbetsam och duglig landtbrukare, som friade till
henne.
Ja, men farmor, hon älskade ju honom så mycket», vågade jag
invända, i det jag hopvek och återlemnade brefvet.
sÄlska mig hit och älska mig dit», svarade farmor och
betraktade mig riktigt utmanande, »han blir i alla fall aldrig annat än en
odoga. Ordspråket säger, att den som vid 20 år ingenting kan, vid
30 år ingenting är, och vid 40 år ingenting har; aldrig lär han något,
aldrig blir han något, och aldrig får han något. Och dessutom, när
moders tår i kronan faller, så tär den sällheten bort». Aldrig än
har någon lycka bestått, som grundats på olydnad och egenvilja»,
predikade farmor. »Nej, annorlunda var det i min ungdom, jag
mins väl än hur det gick till då jag sjelf blef förlofvad.»
»Ack, farmor lilla, berätta om sin förlofning», bad jag med en
sjuttonårings vanliga intresse för slika märkeliga tilldragelser; men
farmor var ej upplagd för några vidare meddelanden den qvällen,
utan lät mig gå med min kaffebricka och min nyväckta beundran
för den tappra kusin Thilda, som tog den hon ville.
Men nästa dag var det jag, som skulle höra berättelsen om
farmors förlofning, det hade jag föresatt mig.
»Det vore så nyttigt för mig, farmor lilla, att höra hur det bor
gå till då man förlofvar sig», började jag helt inställsamt, »jag kunde
eljest hitta på att göra’som kusin Thilda, taga någon, som inte vore
den rätte.»
»Det tror jag nog», svarade farmor, dock med en vida blidare
min än qvällen förut. »I dessa tider, då de unga hvarken fråga efter
Guds bud eller sina föräldrars, utan blott taga sin egen vilja till
råds, så kunna de mycket lätt hitta på att ej få den rätte; men sätt
dig, barn, så skall du i alla fall få höra min förlofningshistoria och lära,
att lydnadens väg är den enda, som drager till den sanna lyckan.
Och så började farmor berätta.
»Det var i januari 1793. Min far var då kyrkoherde i H:s
pastorat, och en ärans man var han, som ingalunda rådfrågade sig med
kött och blod, då han handlade, utan blott med sin Gud och sitt
samvete. Han och min mor voro välsignade med 5 döttrar. Jag
var den äldsta utaf dem, och, som jag tror, den som Gud hade
gifvit det fagraste anletet; så sade mig åtminstone kaplanens son, den
unge prestkandidaten Andrenius.
Jan Olof Andrenius och jag voro jämnåriga, och vi hade hållit
af hvarandra allt ifrån barndomen; men inte må du tro, att vi bakom
ryggen på mor och far hade gått och förlofvat oss. Sådant oskick
brukades ej den tiden bland hyggligt folk.
Emellertid trodde jag nog ändå, att Jan Olof tänkte begära mig
af min far, innan han om några dagar skulle återvända till Upsala
för att taga sin sista examen, och jag uppsände mer än en brinnande
bön till Gud, att han måtte göra mig lycklig; och det gjorde han
också, barn, fast inte på det sätt som jag i min fåvitskhet ville
förc-skrifva honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
