Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
elegant afrundadt språk, i fina smidiga vändningar med lekande
och uppsluppen djerfhet lata sitt löjes pilar flyga åt alla håll,
ansågs på denna tid såsom snillets själfskrifna rättighet. I
»upplysningens tidehvarf» lade man an på att skärpa tanke och
hufvud, att upplysa förståndet, och så fick hjärta och känsla
ofta sitta emellan. Denna tidsanda utöfvar naturligtvis det största
inflytande äfven på fru Lenngrens skaldskap; qvick är hon som
få, själfva Kellgren öfverträffar henne ej; hon förstår som ingen
att säga en sanning — låt vara en gammal och på grund
af långtrådiga sedepredikningar opåaktad sanning — i en så
slående form, gifva den ett så uddigt uttryck, att den sitter
fast i alla tider.’) Hvem har väl då gagnat mäst, den trumpne,
torre, mörke sedepredikanten, eller den lekande, skälmska
skaldinnan, som med all sin qvickhet dock var godmodig, som aldrig
träffar person utan endast sak och som för alltid stämplat de
laster hon brännmärker med föraktets prägel.
Och hvem har som hon i en sa sammanträngd form, med
sä få ord förstått att säga så mycket! Just genom sin
ordknapphet bli hennes satirer så mycket känbarare.
Anna Maria Lenngrens dikter äro trogna och träffande
bilder af det verkliga lifvet, så att man med allt skäl kan säga,
att liksom hon delvis kanske emot sin vilja är en banbryterska
för qvinnans frigörelse, så är hon en föregångerska till våra
dagars verklighetsdiktning. Eget är det då att höra huru mången,
som korsar sig för denna s. k. realistiska diktning, med en
suck af from rörelse utbrister: »nej, tacka vill jag fru Lenngren,
det var något annat, det — hör bara på »Den lilla Nelly satt
och grät» — det är ett sant rörande stycke». Det förunderliga
är, att just denna dikt, »Den lilla tiggarflickan», är lika realistisk
som något af den nu moderna literaturen, och hur »rörande»
än fru Lenngren må anses, här är hon förnämligast bitter; här
visar hon sig ej tvehågsen i sina uttryck; utan omsvep blottar
hon den fina och lärda verldens kalla själfviskhet, den eleganta
damens, den stjernprydde herrns, men mäst af allt klandrar
’) Det är intressant att jämföra fru Lenngrens konst i detta afseende med
hennes föregångares, främst Moliéres, och iakttaga den nära frändskapen dem
emellan. Vi skola kanske en annan gång anföra några exempel derpå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
