Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
Han strök eld på en sticka; ofrivilligt framräckte hon ett ljus.
»Så jas, sade han småleende, »nu få vi göra bekantskap.»
Ur ett ansigte med milda, men fasta drag, blickade ett par
lugna, grå ögon forskande på Elisabeth.
»Mitt namn är professor R.», sade han, känner ni till mig?»
»Och mitt Elisabeth Creutz», sade hon.
»Jag kan förstå det», sade han vänligt. »Flera gånger har
jag hoppats få lära känna er; nu hör jag att ni lemnar
sjukhuset här.»
»Ja.»
»Hvarföre detta, ni var ju så intresserad af ert kall, har ni
tröttnat?»
»Icke jag; man har tröttnat på mig», svarade hon sakta.
»Och hvarför?» frågade ban.
Hon teg, hennes hjärta var fullt; skulle hon öppna det för
denne främling? Hon lyfte sina ögon emot honom.
Det låg en behärskande makt i hela hans väsende, under
hvilken hon i denna stund gerna böjde sig.
»Kanske har jag varit för ifrig*, sade hon ödmjukt, »haft
för litet tålamod. Fordrat för mycken försakelse af sköterskorna,
för sträng disciplin af de unga läkarne. Och likväl, om
någonsin, så borde väl inom sjukhuset ärlig vård af de lidande och
försakelse af nöje och beqvämlighet vara dagens lösen. Här
jag felat häruti, herr professor?»
Han teg en läng stund, men såg mildt på henne.
»Mitt kall är ej bland de kroppsligt sjuka», sade han
slutligen, utan att synas akta på hennes fråga. »Mina patienter
äro de sinnesjuka. Jag behöfver hjelp, vill ni gifva mig den?
Men det är ett tungt kall jag bjuder er pä.»
Hon ryste till; nej, det ville hon ej.
Den höga byggnaden med gallerfönster, som hon så ofta
sett på afstånd, hade intet lockande för henne. Från dårarnes
ögon skulle ingen tacksam blick följa henne, intet vänligt ord
förljufva dagens möda. Nej, det kunde hon icke.
Professorn läste hennes tankar i hennes växlande
ansigts-nttryck.
»Dårarne äro ej de värste», fortsatte ban, »dem får jag nog
bugt med. Det är betjeningen som gör mig förtviflad genom
sin råhet och sina tvister. Jag vet ibland ingen råd med dem.
Ni lär l^nna göra er åtlydd och ni har hjärta för det mänskliga
eländet. Ni skulle blifva mig en god hjelp med detaljerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
