Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21$
lugn, en objektivitet, en jämnhet i stil och ton, en måtta i form och
färg, som ännu mera röja den fullfärdige nutidsskalden.
Det är icke något skriande nödrop mot samhällets orättvisor, som
här ljuder. Men den är icke mindre allvarlig, mindre manande, den
kritik af individens bristande själfuppfostran, som »Fru Marianne»
innehåller. Dess tendens är ingen ny, oväntad upptäckt, utan en gammal,
men beständande sanning, — en skarp protest mot nutidens ästetiska
njutningslystnad och öfverförfinade förkonstling, ett varmhjärtadt försvar
för det enkla hemlifvets och för det prosaiska, ärliga hvardagsarbetets
sunda lycka.
Marianne hade växt upp i ett af dessa ytliga hem, der man lefver
för stunden, utan tanke på lifvets allvar, men också utan kunskap om
dess djupare strider, — ett hem, der man lefde godt, icke derför att
man hade råd till det, utan derför att alla ens bekanta gjorde det; —
ett hèm, der fadern var en godhjärtad människa, som blott hade en
sorg: att debet och credit aldrig ville gå rätt ihop med den lilla
embetsmanslönen; der modern trälade och arbetade för de sina, men
der ingen af dem hade något af det personliga allvar, som gör det
uppfostrande hemmet till en härdande skola för lifvet. Marianne hade
genomgått pensionen, icke egentligen för att lära sig något, utan
derför att det så brukas. Hon hade lärt sig språk, så att hon kunde
läsa engelska och franska romaner i original. Och från de engelska
miss-romanerna hade hon fått sin verldsåskådning, — en svärmisk,
pjunkig idealism, som föraktade hvardagslifvets prosa, fann arbetet
tråkigt och förnedrande, — en sorts modern, ästetisk epikureism, som i den
slappa stämningen morgonen efter en bal fann sitt idealtillstånd, i dessa
svärmande minnen från gårdagens halfbeslöjade kurtis, i dessa blott
till hälften medvetna, sväfvande erinringar om ömma blickar, om
handtryckningar, om balvärme . . , och sä allt insvept i en känsla af
söfvande, domnande trötthet, som beröfvade figurerna deras fasta
konturer och som insvepte allt i en dimmig halfdager. Hvarje dylik »dagen
efter» låg Marianne på en chaiselongue och hela huset gick på tå för
att ej störa »stackars Marianne», som var så trött, så väl behöfde
hvila. Detta var den enda verklighet, som gjorde något djupare
intryck pä henne; annars flydde hon undan till miss-romanernas
fantasi-verld.
Emellertid var hon ling och vacker, litet fet kanske, men hvarje
rörelse var smidig och behaglig. Något förfinadt, vekt och mjukt gaf
hela hennes varelse intrycket af. — Och detta förfinade, detta milda
och eleganta var det, som bedårade Börje Olssön redan första gången
han såg henne.
Han var hennes raka kontrast. Var hon en ästetisk
njutningsmänniska, så var han deremot en praktisk arbetets man. Han var
bondson, hade blott folkskolebildning, men hade genom energi och
företagsamhet arbetat sig upp och var nu den burgne egaren till ett
stort gods. Han var tvär, nästan litet simpel i sitt sätt; men äfven i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
