Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det blef så stilla, så förfärligt tyst,
Men hon kora ut ur mörkret fram i ljuset.
Han säg den bleka kind, som nvss han kyst
I skenet från det rikt upplysta huset,
Och kände det, som om en marmorbyst
Hon vore, men han blott en sten i gruset.
Då sad’ hon: »Ej fur mig ert rökverk strö,
Se hvar och en, jag älskar, måste dö.»
»Den mun jag kyst, den hand jag hjärtligt tryckt,
De dömas straxt att vissna bort i döden."
Hvart öga, som jag älskat, har sig lyckt,
Hvar stig, jag går, gå smärtan, sorgen, nöden.
Nu har all kärlek ur mitt bröst jag ryckt,
Vill ni der kyssa in den gamla glöden?
Ni vet ju icke själf hvarom ni ber.
0 Gud, jag törs ej, törs ej älska mer!»
Hon teg och sakta utför trappan skred,
Gick lugn och kall som vanligt öfver sanden.
Han såg hur in bland skuggorna hon gled,
Och sträckte maktlöst efter henne handen.
Då drogs han ock oemotståndligt ned
1 smärtans djup af den betryckte anden,
Och stred ej mot den dystra tankes makt,
Som här hans lycka till ruiner bragt.
II.
,T/ir’ng slottets gamla, vittrade altan
Smög sig en frisk och löfrik. mörkgrön ranka.
Den lade smekande om hals och man
På räckets stela lejon grenar slanka.
Vid sjelfsvåld och vid yppig frihet van,
Den tålde intet hinder, ingen skranka.
Den trifdes väl i murens gråa köld,
Och nästan skylde portens vapensköld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
