Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251
Ve böd hon öfver den mö, som lärde Gudrun att gråta och
som bröt hennes tungas band.
Nu kunde Brynhild få yppa sitt hjerta, nu bands hon ej
längre af någon hänsyn. Den man hon älskat kunde hon ej få
ega i lifvet: det otillåtna grep hon aldrig efter. Men i döden
var han hennes, der nådde dem ej norners domslut. Det var
till honom hon gifvit sig, »höge kungen, som guldprydd satt pä
Granes bogar: ej äro edra ögon så ädla som hans.» »En jag
älskat, och ingen mer.» I lifvet hade hon böjt sig för pligten:
»ej hofs hustru att, i hugen flyktig, i lifvet ega en annans man.»
Men nu hade hon löst gåtan: döden skulle gifva dem
hvarandra. Det förutsätter visshet om Sigurds kärlek till henne:
derom tyda äfven Sigurds sista ord, då han i dödsstunden
förklarar, att han ej grep in i Gunnars rätt, ej svek svurna eder.
Han hade alltså behöft hafva denna rätt och dessa eder i åtanke.
När Gunnar förnam Brynhilds afsigt att följa Sigurd, vardt
han högligen bedröfvad och försökte allt att afstyrka henne.
Men hon höll från sig en hvar, lät sig ej lockas från långa
färden. Gunnar bad Högne om råd i den stora nöden och bad
honom mecl alla hans män stiga in till Brynhild och hindra
henne, »tills samtal bragt henne till sans.» Men Högne svarade,
att ingen må locka henne från långa färden, och mätte hon
aldrig återvända.» Sorgsen gick Gunnar åter in till Brynhild,
som delade ut sina skatter och ordnade för döden. Tärnor och
tjenare dråpos, enligt tidens sed, för att med Sigurd och
Brynhild inträda i Valhall: stort följe, kostbart utrustadt, var
ärofullt. Sex af Brynhilds tärnor och åtta af hennes svenner voro
nu dräpta. Brynhild hade rikligen delat guld, hela sitt
fäderne-arf, till dem, så Sigurd med en lysande skara finge tåga fram
till gudarne. »Valhalls guldringsglänsande portar må då ej höge
kungen på hälarne slå, när med honom de mina hädan draga,
ej komma vi då med kraftlöst följe.» Nu stack Brynhild svärdet
i sitt hjerta, och sjönk ned döende. Än en gång frågade hon,
om flere ville följa med dem. De tego alla; men så svarade
de: »för många du fält, oss fröjdar lifvet, dem du har äro dig
heder nog.» »Ingen svårbedd, och ingen motvillig må döden
smaka för Sigurds och min skuld. Men färre skatter månde
brinna pä edert bål; och glans af guld skall glimma föga från
eder den dag, då I dragen till mig.» — »I dragen till mig»: de
voro således hennes tjenare äfven efter döden. — »Sitt neder,
Gunnar, nu glad jag säger dig, att din brud ej längre lefver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
