Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Väl forma stenen vi och reda
det skrottiga till harmoni,
men huru lätt vi mäjseln leda
blott på ett fordom lefva vi.
O! tungt att tröstlöst kloke famla
i mörker utan blixt och bloss I
Hvad som är skönt det är det gamla
och härmning hvad som lyckas oss.
Ack, Hellas ande, vingebruteu,
har dödstrött slutit ögat till
och fåfängt är att oförtruten
till lif du honom väcka vill.
Hvar sprakar nu en offergnista?
Hvar flammar nu ett altarbål ?
Ve! tron försvunnit till det sista
och krupit hop till död symbol!
Ej åldern slappat än min sena,
och som du ser är brunt mitt hår,
men för en Fidias’ dag allena
jag gåfve alla mina ar!
Ej för det han sin kosa banat
mot branter dit vi rika nå . . .
men, ack! den Zevs hans mäjsel danat,
som guddom trodde han uppå.
O! fröjd, o! lycka utan like
att höja sig till himlafärd
och blicka in i ljusets rike,
välkomnad af en gudaverld!
Den tro, som i hans tanke glödde
gaf honom kraft att allt förmå . . ,
men vi, vi stackars efterfödde,
af gudar öfvergifna gå.
Då himlen för vårt öga lycktes
försvann ock salig skaparfröjd . ..
Vi veta mycket nu, men rycktes
för evigt dock från solig höjd.
Den gamla konsten, graflagd vörden,
ej uppstår åter i en ny,
förr’n molnen glesna öfver jorden
och guden syns i himlens sky!
Edvard Fredin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
