Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
dessa förstlingar mottagits, beslöt Harriet sig för att utgifva en bok,
äfven denna af andligt innehåll samt anonym.
Det lilla häftet rönte ett det vänligaste emottagande bland
uni-tarierna och kom snart ut i en andra upplaga. Strax derpå började
den unga författarinnan ett nytt arbete i samma anda, dock för denna
sin sysselsättning uteslutande hänvisad till lediga stunder. Ännu var
hon blott dilettant.
Hennes framtidsutsigter och hela ställning undergingo emellertid
vid denna tidpunkt en omkastning, hvilken snart skullé förvandla
hennes skriftställarskap från rekreation till strängt arbete.
Fadern hade i krisen 1825 förlorat nästan hela sin förmögenhet,
och hans redan förut klena helsa bröts fullständigt af de ekonomiska
bekymmer, som hopade sig öfver honom. Under hans sista sjukdom
lemnade Harriets arbete pressen, och den döende fadern fann en
stor tröst i läsningen deraf. Han dog i juni 1826.
Som familjens förmögenhetsvilkor blifvit helt och hållet förändrade,
var det i hög grad önskligt att Harriet genom sin penna kunde
bidraga till sitt uppehälle.
Men friheten att egna sig åt det, hvaråt hela hennes håg låg,
var icke det enda, som fattigdomen hade att skänka åt Harriet
Marti-neau. Hindret af olika förmögenhetsvilkor låg icke längre mellan
henne och broderns unge vän; han framstälde derför ett formligt
frieri och förlofningen blef eklaterad.
Han hade nyss afslutat sina studier samt öfvertagit vården om
en stor unitarisk församling i Manchester. Genom
öfveransträngningen toll han i en häftig hjärnfeber, från hvilken han visserligen
tillfrisknade, men som qvarlemnade en sinnesslöhet.
Läkaren trodde att ett sammanträffande med fästmön skulle
kunna utöfva en väckande inverkan på hans själsförmögenheter, och
den sjukes moder skref derför till Harriet med begäran att hon måtte
komma. Men den gamla disciplinen i hemmet var oförminskad, och
när Harriet bad sin mor om lof att resa, nekade denna helt enkelt.
Dottern var allt för van att lyda för att trotsa detta förbud; hon
stannade qvar, men i den förskräckligaste oro.
Några veckor derefter kom underrättelsen om fästmannens död.
Harriets sorg var häftig, men att sjunka ned i dåsig förtviflan
låg icke för hennes lynne; arbetet och studierna blefvo hennes tröst.
Hon skref flitigt, men fortfarande anonymt. En del blef synlig i
tryck, en clel stannade tills vidare i hennes egna lådor. Det var för
det masta berättelser, hållna i söndagsskolestil och alla med bestämdt
didaktiskt syfte. För Harriet Martineau var och förblef tendensen en
hufvudsak; det var den som gaf lif och hållning åt det hela.
Händelser och karaktärer voro för henne endast illustrationer till teorier och
system. De utgifna berättelserna vunno så mycken framgång, att
förläggaren uppmanade henne att skrifva en längre sådan, och hon
gjorde det. Äfven denna blef väl emottagen af en läsekrets, för
hvilken den lämpade sig.
Men det var icke uteslutande pennan, som sysselsatte henne under
denna tid; äfven med nålen arbetade hon flitigt för att förvärfva sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
