Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
297
■det sätter hennes fantasi i rörelse. Intet finnes, som är för smått för
hennes intresse, så snart det är en yttring af lifskraft, af sund känsla.
Och äfven 0111 denna af henne själf skulle kallas fördom eller
småsinne, skildrar hon den med ett förstående, som gör framställningen
fri från hvarje skymt af öfverlägsenhet. Hon ser aldrig ned på sina
gestalter, hon ser in i dem.
Denna böjliga sympati med afseende å ämnen enas med en
oböjlig originalitet i fråga om ämnenas behandling. Hvarken ogillande
eller loford skola komma Ernst JVhlgren att lämpa sig efter något
literärt mode eller kotteri. Hon har som diktare två lidelser: frihets- och
sanningskärlek. För styrkan i sin själfständighet som för sitt
verklighetssinne har hon i någon mån sitt ensamma, långsamma
utvecklingsarbete att tacka; men dessa grunddrag i hennes natur skulle under
alla förhållanden varit de för henne utmärkande.
Ernst Ahlgren kan som andra lyckas mer eller mindre i den
konstnärliga skildringen, men hon skildrar sällan annat än hvad hon
känner. Hennes framställning har en oväld och ärlighet, som afgåfvé
hon ett vitnesmål, ja, stundom en nästan andäktig enkelhet, sådan som
framför allt är egnad att bilda bakgrund till hennes breda, lugna, soliga,
ömma humor.
Man känner huru denna humor kommer henne att njuta af det
karaktäristiska äfven i råa eller löjliga former; huru hon med
outslitligt tålamod lyssnat till långrandiga förtroenden, emedan de dock gifvit
henne en inblick i ett människolif, med dess sorger och fröjder. Den
frånvaro af sentimentalitet, som utmärker en sund natur och den
förmåga af medkänsla, som tillhör blott den, hvilken själf lidit, bilda
tillsammans det intryck af hjärtlig friskhet, som särskildt utmärker
denna sista samling.
Dessa Folklifs- och småberättelser (som titeln väl egentligen borde
lvda) äro mera mångsidigt kännetecknande för Ernst Ahlgrens
skaplynne än hennes föregående arbeten. 1 synnerhet har man ej förut
till fullo vetat, huru stilla och djupt hon kan skildra folkets lif. Hvarje
ord, hvarje stämning är här så äkta, så naturlig, på samma gång som
så konstnärligt måttfull, att de ge samma åskådliga intryck, som när
man hör folkets barn själfva berätta, med den naiva, fylliga och dock
ordknappa framställning, som ofta gör dem till omedvetna
berättar-konstnärer. Ernst Ahlgren förstår att vara gripande som lifvet själft,
omedelbart, utan tillsättningar. Då hon nu i Kamrater visar oss den
glosögde gamle ryktaren, som undan eldsvådan räddar korna, dem han
har i sin vård, och sedan envist vill dela tack och heder med
vallhunden, som hjälpt honom att hålla ihop hjorden, så har hon (som.
en granskare träffande påpekat) med denna naiva bild förhärligat
samma djupa kamratkänsla, som Runeberg i »De båda dragonerna-.
När hon nästan kärft, men här just derför dess mer vältaligt,
berättar oss en lifshistoria i de afbrutna meningarna Vid sotsängen, huru
har hon icke med de enklaste medel gjort åskådligt detta lif af »tunga
umbäranden, uppgifna fordringar, glädjelös sträfvan»! Huru har hon
icke förstått att stärka intrycket, genom den verkan det gör på den
unge presten, hvilken kom med straffdomar i tankarne till denne ddende,
Dagny. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
