Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
Maggie ’) känner denna "pitying love almost as an inspiration", och
lion tycker, alt den kan göra det mest försakande lif lätt. Ofta plägar
hon sitta vid faderns fot på en liten pall, med hufvudet i hans knä
och länglande efter en smekning, önskande något bevis på, att fadern
kände sig lycklig, "tröstad i känslan af att ega en dotter, som älskade
honom." När hon sedan blir litet äldre, håller hon af en lytt man,
och hennes kärlek är så mycket slörre, som hon vet, att den är en
uppoffring.
Mer och mer grubblar hon öfver sin syndfullhet, sin själfviskhet,
särskildt under sorgen efter familjens ruinerande; hon känner verkliga
qval öfver sina mindre ädla tankar, aldrig är hon god nog, mätt efter
egen måttstock, och hon halar nästan sig själf, dä hon får orsak till
någon förebråelse. Ja, man skulle kunna säga, att hon är öfverspänd,
öfverdrifven; hon lägger "excessive feeling iniö very trivial incidents",
och hon yttrar blygt till Philip: "Jag tänker ständigt för mycket på
mina egna känslor och aldrig nog på andras." Den ligger äfven
uttryckt i hennes väsen, denna själfuppoffring. Del är, som om den "lyste
ur hennes anlete med ett mildt ljus!"
Sedan, dä hon öfverväldigas af kärleken till Stephan, kusin Lucys
fästman, som besvarar hennes böjelse, hur kämpar hon ej, plågas hon ej
af outsägliga qval, och det är nästan med afsky, som hon sträfvar att
skaka den af sig. Då detta icke vill lyckas, känner hon sig som en
brottsling — "hon har svikit pligten, kärleken, Gud" — och fast hon
aldrig viker för frestelsen, hur nära den än kan synas, tycker hon sig ändå
vara en låg, syndfull bedragerska. Samvetet är så ömt, att blotta
känslan är henne synd nog.
Jag har här karaktäriserat själfva typen i dess grunddrag.
Återstår ett par porträtt för att retouchera och fullända den. Först
Dorotea Brooke i George FJiots Middlemarch, sedan den stolta Romola i
romanen med samma namn och till sist Dina Morris, Adam Bedes
qvinliga motbild.
Doroteas sympati vill redan tidigt göra sig gällande. Hon spanar
efter ett fält, der hon kan hjälpa och blifva nyttig, och plötsligt kunde
hon knäböja vid sidan af en sjuk stackare, drömmande sig tillbaka till
apostlarnes tidehvarf. Hon ömmar för de lidande, för arbetaren och
fattigmannen, anser det som en pligt att dela med sig åt den
obemedlade, känner ofta samvetsqval och finner sig aldrig god nog. Hon
klagar öfver svårigheten att rätt kunna få offra sig; hon
öfvergifvet-alla omsorger om sig själf och egen lycka för alt blott tänka på andra
och på lindrande af deras bördor; hon uppställer såsom önskningsmål
’) t The mill ön the ßoss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
