Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
Ernst Ahlgrens tro på arbetets makt gränsade nästan
till öfvertro. "Du blir säkert lycklig, ty du älskar arbetet";
"du kan icke vara helt olycklig, ty du orkar arbeta" —
sådana ord yttrade hon ofta. Och om hon själf fått bevara
arbetskraften, hade hon också bevarat nog mycket af lifslusten
för att kunna lefva.
* *
‡
Detta nu autydda grunddrag i Ernst Ahlgrens skaplynne
— hvars utveckling längre fram i tiden jag i det ofvan sagda
sökt följa — tedde sig på ett ovanligt bestämdt sätt redan
vid hennes utträdo ur barnaåren. Hon ville hafva ett eget
arbete, ett lifsmål. För tjugo år sedan var en sådan önskan
ännu mycket ovanlig hos unga flickor i välburgna hem. Utom
det inneboende konstnärsanlaget och den energiska
arbetshågen var det också andra förhållanden, som bidrogo att så
tidigt rikta Ernst Ahlgrens håg utåt. Hon drömde ej som
andra flickor om hemmets ocli kärlekens lycka. Ett hems
glädje ocli ro hade hon aldrig känt; hon hade ju fått själfva
föräldraömheten vanstäJd af splitet ocli af dubbelheten.
Kärleken trodde hon icke skulle komma på hennes lott. Hou
var uppfostrad i den. tron att hon var frånstötande ful:
hennes långa, magra företeelse i de smaklösa drägterna —
under barndomen halft goss- halft Hickkläder — var henne en
ständig plåga, som ökade hennes ytterliga skygghet och
slutenhet, egenskaper som följde henne genom hela lifvet. Hon
skref (under sitt längre besök i Stockholm 1885):
"Jag lider under en verklig olycka: jag kan inte tala. Ja, ni
skrattar, men det Kr minsann icke narri för mig detta att jag aldrig kan
uttrycka mig muntligt. Ni kan icke tro hvad ett sädant der naturfel kan
isolera en människa; men vore det ett naturfel, så vore det kanske
drägligt, ty då aknllo det troligen öfverensstämma med min karaktär. Nu är
det i stället så, att denna pinsamma skygghet, som kommer mig att se så
handfallen ut, endast är en ymp, som grott fast i min varelse under en
seideles olycklig barndom. Och denna ymp strider emot min öppna och
oförskräokta karaktär. "Men" — slutar hon »hvem vet om icke min
tungas lyte gör mig till författare f
Denna aldrig besegrade skygghet var’ i de första
ungdomsåren så ytterlig, att sällskapslifvet var henne en tortyr,
och ehuru hon lidelsefullt kunde längta efter att få vara glad,
fri, behaglig som andra unga flickor, föll det henne icke in
att hon någonsin skulle komma att känna sig fri och lycklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
