Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
longue — den för hennes knä mest lindrande ställningen — under det
någon liten grupp af ofta mycket olika personer samtalade kring henne.
Hon gjorde intet försök att hålla salong eller att egga till andliga
tornéringar för att själf uppträda som prisdomare. Hon lifvade kretsen,
endast emedan hon själf var så helt med i den; emedan bon hade ett
så äkta intresse för hvars och ens personlighet, att hon lockade fram
meddelanden, genom hvilka det bästa i hvarje skaplynne otvunget gaf
sig uttryck. Hon hade en så böjlig sympati,’en sådan frihet från vare
sig liberala eller konservativa fördomar och dogmer, att vidt skilda
åsigter hos henne funno ett välvilligt mottagande. Men den, som af
detta förleddes att tro på en full meningsfrändskap mellan sig och henne,
hade sig själf att skylla. Ty Ernst Ahlgren kämpade fanatiskt för
alt aldrig räknas till något parti; frihet var hennes lifsvilkor och hon
sökte alltid klargöra för sina vänner i hvilken grad hon var
ögonblicksintryckets människa, huru helt hon; uppgick i det närvarande,
hvilken förmåga hon hade att upptaga det väsentliga i hvarje
tanke-gåug, som gaf henne intryck af åkta öfvertygelse.
Att människor hade så svårt att tro detta om henne, berodde
mest på hennes yttre väsen, som gömde den eldiga, impulsiva
konstnärsnaturen under den lugna, kyliga själfbeherskniugen, gömde den så
väl, att man ej lätt anade, huru under denna yttre företeelse, som så
påtagligt tycktes tillhöra en ovanligt samlad, inom sig enig
personlighet, en omutligt och orubbligt öfvertygad principmänniska, i stället
svallade ett omätligt djup af omedelbar lidelse med stundligt skiftande
men alltid intensiva stämningar.
Under denna samma Stockholmsvistelse, då hon föreföll alla endast
upptagen af att samla nya intryck, och att göra detta med en så
frisk omedelbarhet, att man trodde hennes personliga historia vara
något alldeles afslutadt, och lienue själf för framtiden belt tillhöra sin
diktning — då kämpade hon redan medvetet mot själfmordstanken.
Hon hade under sjukdomen varit så nära friheten genom döden, att
lrihetslängtan fortfarande kretsade kring dödstankarne.
Själfva ifvern, med hvilken hon här i Stockholm knöt
förbindelser med människor, sökte bekantskaper, hängaf sig åt intrycken var
— som alltid hos henne — försöket att bygga sig af många fina
trådar ett bo här i lifvet. Hon ville ej förblifva hvad hon kallade
sig, "en vinddrifven stormfogel;" hon ville öfvervinna tomhetskänslan,
hvilken hon kände som dödande.
Framför allt var det diktningen, hon hoppades skulle fylla
tomheten. Och hon kunde tala om detta sitt hopp under förtroliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
