Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
■stunder, så sora en mor talar om den son, hon tror skal! bli hennes
stöd en gång, ifall hon kan göra honom så stark och god, som hon Önskar.
Jämte Fru Marianne hade hon då också en större novell
fär-digdiktad inom sig, i hvilken hennes inre lif under sjukdomen till dels
utgjorde stoffet, nämligen Att dö. Den blef ofullbordad och några små
skizzer — I väntrummet, Stackare (i Juleroser 1889) — var allt hon
hann meddela från denna rika tid af inre utveckling. Hennes
lifsverk, hennes "stora roman" skulle bli Lady Macbeth, der hennes
ämne var en så djup tragedi ur en konstnärligt begåfvad kvinnas lif,
alt hon icke ville göra detta arbete förr än hon nått en sådan literär
ställning och en så konstnärlig mognad, att hon kunde skrifva den just
så, som hon ville.
Under vistelsen i Stockholm utkom det, på motivet i novellen
Koketten (se Från Skåne) bygda dramat Final, der medarbetarskapet
mellan Ernst Ahlgren och Axel Lundegård varit så gemensamt, att
bådas namu stodo på titelbladet. Till ett sådant gemensamt arbete
hade deras inbördes kritik af hvarandras arbeten och deras
jämu-löpande utveckling oaflåtligen tenderat. Äfven om Ernst Ahlgren
lefvat hade sannolikt flera arbeten kommit att bära dessa båda
författarnamn.
Från själfva Stockholmsvistelsen är det endast ett intryck, som
omedelbart stannat inom Ernst Ahlgrens diktning men det ör ett,
som blifvit bland vår litteraturs mästerverk, Herr Tobiason, der hon
skildrat sin egen Stockholmsjul och en sida af sin personlighet på ett
så individuell sätt, att hon skämtsamt hänvisade till sitt "andra jag",
herr Tobiason, när hon ville förklara yttranden eller beteenden af
Ernst Ahlgren.
Om Ernst Ahlgren hade lefvat, skulle hon antagligen blifvit
stadsbo på allvar och hvilka intryck, som då kommit att företrädesvis
återgifvas i hennes diktning, är icke nu möjligt att veta. Att
framdeles skrifva mer och mer för teatern — som hon lidelsefullt älskade
— var en af de uppgifter hon talade om att utbilda sig för. Men att
hon, på det utvecklingsskede hon befann sig, kände sig väsentligen vara
landsortsskildrare, det är visst. Hon ansåg detta som sitt egentliga
område, emedan hon från detta fått sina starkaste intryck af
männi-skolifvet under de år, barndomens och ungdomens, då intrycken
också skarpast fixera sig. I detta afseende som i flera andra —
exempelvis den stränga arbetsmoralen, det djupa förståendet af allt mänskligt,
den hjärtliga humorn och den optimistiska tron på lifvet — liknade
hon George Eliot, med hvars tidigare utvecklingshistoria Ernst Ahlgrens
också har åtskilliga likheter. Men George Eliot fick, vid rätta tid-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
