Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den gruppen gaf en festlig prägel åt alltsammans; jag sökte, så godt
jag kunde, ordna allt till en värdig bakgrund åt det der enda
konstverket, Sedan den var borta lät jag allt vara: det lönade ju inte
mödan mer."
Det var emellertid icke många, som sågo till botten af Ernst
Ahlgrens natur och der uppdagade ofvan antydda grunddrag.
Hon gaf tvärtom i allmänhet intrycket af att kunna taga på
många händer ocb dela sig åt många bålh Utåt sedt var detta också
fallet; innerst betydde ytterst få människor något väsentligt för henne.
Detta innebar dock ej någon egoistisk köld, ty hon kunde dela andras
fröjder och lida deras sorger på det mest akuta sätt, så akut att äfven
detta slet ut hennes motståndskraft mot en tillvaro, som ger många
möjligheter till medlidande, få till inedglädje. Men hennes innersta
väsen var af det slag, soin skildras i Modern:
"Sådana människor som jag borde slås ihjäl vid födelsen, de
passa icke bland de andra. De äro endast människohalfvor, der andra
ega hud och ben, der ha de blott en tunn hinna och deras hjärta
fäster sig vid elf, ett enda förhållande; ryckas de lösa derur så blöda
de till döds."
Den krets Ernst Ahlgren i Stockholm slöt sig närmast till var
den grupp inom 1880-talets författare, som kallats "unga Sverige":
så väl hennes lifsåskådning som hennes personliga sympatier förde
henne dit. Till Gustaf af Geijerstam, "hvars ljusa och öppna natur"
hon på ett så välgörande sätt fann komplettera sin egen "mörka och
slutna", stod hon sedan 1885 i ett förtroligt vänskapsförhållande, ocb,
liksom med Georg Nordensvan, underhölls vänskapsförbindelsen genom
en flitig brefvexling. I båda dessa förhållanden var det, den
kamratlika prägeln som bon framför allt värderade; att hon blef behandlad
som människa belt enkelt, var henne särskildt dyrbart. Ernst
Ahlgren skref lika lätt som hon ogärna talade och hon strödde, under
sina sista år, åt många håll kring sig mycket skiftande uttalanden, så
att den, som ur hennes bref skall få fram hennes bild, måste noga
sofra hvad som är väsentligt och hvad som är vexlande i hennes
stämningar, hvad som är hennes eget lynne eller endast en återklang
af det skaplynne till hvilket bon talar. Ty utan att någonsin
förställa sig, hade hon omedvetet hvarje sympatisk naturs böjelse att
anslå just den ton, som hon kände skulle vibrera starkast i en
annans själ.
Orubbligt måste man som grunddrag fasthålla frihetslidelsen,
hvilken gjorde henne skygg för att uppträda i flock äfven med sina
meningsvänner i striden mot den gamla lifsåskåduingen, och hvilken
Dagny. 4:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
