Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
sin själs enda sjuka punkt; hon ville "slippa dö", och det finnes icke
ett ord i alla hennes meddelanden, som röjer ringaste koketteri med
hennes eget tungsinne. Detta var tvärtom så väseutligt i strid med
hennes personlighot, att hon själf dömer och behandlar det rätt, då hon
kallar det en fix idé, framkallad af lidandet och slutligen alldeles
oberoende af viljan.
Med kännedom af dessa psykologiska fakta tar det sig underligt,
ut, när man hör yttrandet: att Ernst Ahlgrens brist på religiositet
gjorde det för henne omöjligt att bära lifvets bördor.
Om man med religiositet menar förmågan att hängifva sig åt
något högre än sig själf, då egde Ernst Ahlgren arbetet som sin kult
och lifvet själft, i all sin mångfald, var guden i denna religion.
Men om man med religion menar förmåga af hängifvenhet åt
någon bestämd religionsform, då saknade Ernst. Ahlgren fullkomligt en
sådan möjlighet, åtminstone under de senare åren af sitt lif.
Utvecklingen och lifvet själft hade mer och mer kommit henne att närma
sig antikens — eller kanske snarare tjugonde århundradets —
lifsåskådning, medan kristendomens världsförklaring aldrig gjort något
djupt intryck på henne. Men detta skulle aldrig någon viss
religionsform, lika litet som någon filosofisk världsförklaring kunnat göra;
tviflet i och för sig var för henne icke mer betydelsefullt än tron.
Hon hade tidigare underkastat sig de kyrkliga formerna utan plåga;
de ytligare stridsfrågorna betydde för henne ingenting och hon lemnade
äfven de djupaste frågorna öppna; hon förnekade lika litet som hon
trodde. Lifvet var för henne icke i främsta rummet tankens lif, utan
"rörelse, känslor, handlingar", skref hon kort före sin död.
Och sådana människor finnas, människor, icke utan behof af
religion, men utan behof af en positiv världsförklaring, människor för
hvilka de med detta ämne sammanhängande frågorna aldrig kunna
få en afgörande betydelse.
Till hennes, om man så vill hedniska, lifsåskådning hörde hennes
orubbliga visshet att man, då lifvets kval icko kunna uthärdas, har
rätt att sluta kvalen genom en frivillig död. Gränsen för möjligheten
att uthärda var för henne sammanfallande med möjligheten att
fullgöra sin särskilda lifsgerning. Så länge själens och kroppens krafter
räckte till för arbetet ville hon försöka lefva; sedan ämnade hon dö.
Hon talade under åratal om denna död som det afgjorda
sakförhållandet i hennes lif; talade derom så, som Seneca eller någon
annan af stoikerna plägade tala och ingen, som icke i detta afseende
fullt förstod henne, ingen, som ville lägga annat än sin tillgifvenhet i
afgörandets vågskål, kunde stå henne nära. Denna ständigt medvetna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
