Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oS
för arbetets skuld bekämpade dödstanke, är den mörka bakgrund,
mot hvilken hennes intensiva förmåga af solljus lifsglädje så klart
tecknar Sig. Hon ville taga allt hon kunde af lifvet, hon ville icke dö
förr än hon hade hunnit lefva.
Denna motsättning af lifskraft och dödsmod är blott en skenbar
motsägelse. Själens som kroppens sjukdomar bryta lättast de
starka-När själslidandet griper en lifskraftig natur, vändes styrkan — som
ej kan utödas — på tillintetgörelse. Och hos Ernst Ahlgren fans
ingen hjälp i den rent animala lifslusten, ty den hade ohelsan ödelagt.
Hon sade ofta att ingen kunde mäta endast den summa af daglig
plåga, som en friluftsmänniska som hon kände af att genom sjukdom
vara beröfvad full rörelsefrihet och den oerhörda kraftsumma, som gick
åt endast för att hålla modet uppe under sjukdomens tryck. Slutligen
förbrukades kraften och det lilla, som fans kvar af lifsenergi, ökade
endast energien i lidandet.
Hvem kan för öfrigt, i något euda hänseende, mäta en annans
lidande? Hvar människa lider på sitt sätt, men konstnärer lida med
många människors lidandesmöjligheter tillsammantagna, och ett stygn,
som knapt sårar en vanlig människa, kan för deras temperament bli
en obotlig skada för lifvet.
Under sin vistelse i Köpenhamn kom Ernst Ahlgren der som i
Stockholm i liflig beröring med den grupp inom litteraturen, som
representerar den moderna lifsåskådningen, särskildt bröderna Brandes,
och hon erhöll sålunda många starka väckelser både för sin
konstnärliga och menskliga utveckling, en rik insats af bildningsämnen att
förarbeta, mon också af motsägelser att lösa. Särskildt betydelsefulla för
hennes diktniug blefvo de stränga omdömen, som från detta håll
träffade heunes författarskap. De ökade hennes, under de tidiga
motgångarna alstrade, själfmisstro. Och alla de öfriga nu allt talrikare
framgångarne — bland annat den dramatiska I telefon — kunde icke
återväcka själftilliten. Hennes literära skaplynne — som hon nog
ibland sökte böja in i en annan form t. ex. i Tvist, i Påls figur (i
Fru Marianne) samt i någon mån i hennes nu nyligen (i Svensk
Tidskrift 1 häft. 1889) publicerade Romeos Julia — visade henne
dock så bestämdt den väg hon hade att följa, så att i detta fall torde
heunes ovisshet icke ha kunnat blifva af någon djup betydelse. Men
deremot, stod för henne frågan om hon, på någon väg alls, skulle nå
fram till sitt mål, det fullödiga konstnärskapet. Hon, som hatade allt
fuskverk inom konsten, var hennes eget arbete kanske intet annat?
Ju mer erkännande hon fick, ju högre satte hon sitt eget mål,
ju mer skärpte hon sin obevekliga själfkritik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
