Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
Herrar började komma, generaler, guvernörer, öfverstar,
adjutanter hemma på permission, alla började bestorma mig.
De kunde lika väl sökt öfvertala en stock. Jag kände det
omöjligt. Slutligen blef det bestämdt att öfverste Stone, i
hvars militärsjukhus jag tillbringat några dagar, och som
jag kände från kriget, skulle hålla talet för mig. Jag skulle
berätta honom hvad jag hade ämnat säga damerna.
Timman nalkades — herrar kommo och bådo oss skynda,
kyrkan var packad med folk. Mycket nedslagna begåfvo sig
damerna af, statens dignitärer följde och sist kom öfverste
Stone och jag. När vi kommo ned från .samlingsrummet, drog
han mig in i mottagningsrummet, hvars dörr han stängde.
Med ryggen mot dörren betraktade han mig allvarsamt.
"Jag har sett er i kriget, Mrs Liverinore", sade han, "sett
ert arbete i sjukhusen, och jag tror att. ni menar ärligt. Ni
har sagt, att ni önskar vara en hand eller en fot, ett öra eller
ett öga för att tjäna ert land, och jag tror er. I dag har
Gud bestämt er att tala till Iowa. Dessa damer hafva icke
gjort det. Dessa högt stående män hafva kommit hit genom
Guds tillskyndelse, hur vågar ni då neka?"
Han talade mycket bestämdt under det. han hela tiden
fixerade mig. Det blef en revolution inom mig. "Nå väl,
öfverste Stone, jag vill försöka det. Men låt det bara inte
bli långa förberedelser."
Jag följde honom till platformen framför predikstolen,
hvarest en plats var afsedd för mig. Så fort som möjligt
presenterade mig öfverste Stone för den stora församlingen.
Jag steg upp genom en ytterlig ansträngning, darrande i
hvarje fiber af min varelse. Uteslutande all tanke på den
väntande hopen, koncentrerade jag hela min själ på hvad jag
hade att säga. I de första tio minuterna talade jag i
fullkomligt mörker. Det föreföll mig som om intet enda ljus
brunnit. Jag hörde icke ett ljud af min egen röst, endast,
som om tio tusen kvarnar dundrat i mitt hufvud.
Men småningom började det ljusna omkring mig. Efter
en stund upptäckte jag kända ansigten framför mig. Jag
märkte att jag hördes öfver hela huset. Slutligen förlorade
jag all känsla af fruktan, allt minne af åhörarne, jag såg blott
den sjukdom och de lidanden jag bevittnat. En gång blef
jag afbruten af en stark applåd. Jag var så upptagen, att,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
