- Project Runeberg -  Dagny / 1889 /
166

(1886-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

16(3

böja undan grenar bär ocb der. men som såg så lycklig ut
att de små fågelungame nästan voro frestade att uicka åt
hvarandra af förtjusning.

"Nå", — sade hon och vände sig hastigt om emot honom
munter, rodnande, skalkaktig och uppfordrande.

Då ban icke svarade, sade hon ytterligare: "Ar det
något särskildt vigtigt. Att begära af mig, att jag skall springa
bort ifrån dem allesammans, det är nästan..."

"Ett enda ögonblick — just derföre att de alltid äro der
allesammans — och så ban den der rike — som jag afskyr . .."

"Ah, — så styggt — det kunde jag aldrig tro", sade
hon, "är det för att säga mig det — ?"

"Jag har ju inte mycket — !"

"Verkligen", sade hon med ett svagt försök till trots,
men i hennes violblå ögon ocli i det halfva leende, som
hastigt delade hennes röda läppar, lästes så tydligt som ord
någonsin kunna uttrycka det: "Liksom det skulle göra det allra
minsta — jag är visst inte van vid mycket."

"Då är det mycket värre med mig", sade hon. — "Jag
har så många fel. jag."

Så hon skrymtade. Det sade hon, medan hon inom sig
beslöt att bli fullkomlig, att lägga bort hvarenda liten
odvgds-uuge, hellre än att göra honom ledsen.

"Fel", utbrast ban ocli tankarne och känslorna brusade
fram, så att rösten icke hann med alltsammans — "fel, åh när
vi få vara tillsammans, så tänka vi aldrig på fel — eller vi
uppfostra hvarandra, leda, rätta, böja hvarandra hela lifvet
— dag ut och dag in. Jag ger dig mina fel, du får ta hand
om dem, liksom om mig själf."

"Nej, nej", ropade hon förskräckt, — "jag kan inte
uppfostra, bara älska, då vet jag att jag blir god. Jag vill inte
vara din lärare — bara. bara din hustru." Hon smög sig
intill honom och lade hufvudet tryggt invid hans bröst. Han
såg in i hennes glänsande violblå ögon, som voro så fulla af
förtroende och ömhet.

"Att man kan vara så lycklig", sade ban, "att älska —
att älska en enda i hela världen."

"Är det säkert det?" sade hon, fastän hon icke hyste det
minsta tvifvel om den saken. Och till bekräftelse på sin
fråga, smög hon armen omkring hans hals.

Då var det som när en orkesteranförare höjer sin takt-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:05:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dagny/1889/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free