Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
franska damers på den första kongressen. Så vilseledd hon
är, så rnskiga saker hon än har varit med om,- så har hon
det som gifver den offentligt uppträdande kvinnan liksom en
oantastlighet, en "sauve-garde", nämligen entusiasm. När en
kvinna uppträder bara för att uppträda, och när hon säger
saker som en man mycket väl kunde ha sagt, och säger det
på alldeles samma sätt, bara btet sämre — då må hon tiga.
Kan hon inte just i det offentliga uppträdandet vara kvinna,
göra gällande det egendomligt kvinbga elementet, då ha
motståndarne rätt att håna och le och då kan hon ej häller öfva
något inflytande.
Inte är det ett större antal af talare och författare som
behöfves, utan det behöfves en annan sort. Dessa reflexioner
komma à propos den första kongressen, som tycktes visa att
de franska kvinnorna ännu icke lyckats sammansmälta
själfständighet med kvinbghet och respektabüitet. Louise Michels
inflytande beror bestämdt derpå att hon är i eminent grad
kvinna.
Du vet kanske, att det fins i Paris en stor rundmålning,
som heter Panorama du Sièele, som är utförd af två verkHgt
framstående målare och är ett riktigt konstverk. Den
framställer grupper af’ alla Frankrikes historiska personer under
det gångna seklet allt sedan 1789. Den börjar med Ludvig
XYI och hans färggranna omgifning och slutar med den
korrekte Carnot, som tycks mer än någon annan mänsklig
varelse vara skapad för frack ocb hvit halsduk. På det fält
af denna målning, som är egnadt åt de sista decennierna, åt
vår tid i egentlig mening fins — om jag mins rätt — endast
tre kvinnor. Och hvilka tror du det är? Jo, Louise Michel,
Sarah Bernhardt och som jag tror en annan skådespelerska.
Det skulle alltså vara de kvinnor, som mest beteckna det
moderna Frankrike: å ena sidan petrolösen, å den andra
representanten för den der typen "kvinnan-gåtan", som de
nyaste författarne så mycket älska, och som hemta hela sin
trollkraft från sin outgrundlighet, sin rikedom på öfverraskningar.
Det är en kvinna som hvarken har panna eller ögon, pannan
är dold under frisyren, ögonen sväfva hit och dit, och hennes
blick kan man aldrig möta, hennes själ kan man aldrig fånga.
Hon är som essencen af decadanskulturen. Det är sorgbgt
och besynnerligt att inte Frankrike skall ha haft någon stor
kvinna af ett ädlare slag, någon i George Eliots stil, någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
