Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
generös på vänliga, uppmuntrande ord, den stränge,
gammaldags husbonden.
Ären gingo, och barnen växte upp. Sonen fick tjänst i
hufvudstaden; döttrarna gifte sig och drogo bort den ena
efter den andra. Det blef så tyst på den stora herrgården,
der tant Charlotte till sist satt ensam kvar med assessorn,
som nu blifvit en sjuklig, gammal gubbe.
Ålderdomskrämporna tilltogo år efter år, och i samband med dem kommo
oberäkneliga nycker och bizarra fordringar, men tant
Charlotte höll dock till clet sista ut hos sin gamle husbonde.
När jag lärde känna henne, hade assessorn redan varit,
död i många år, och Tofta hade sålts till främlingar, men
tant Charlotte fanns änmi som ett gammalt inventarium kvar
på den gård, dit hon kommit som en lifsglad, rosenkiudad,
femton års tärna. Hon skulle stanna der till döddagar; det
hade utgjort en af bestämmelserna vid egendomens
försäljning.
Från assessorns barn, hvilka hon varit i moders ställe,
kommo då och då korta bref, som tydligen dikterades mera
af pligtkänsla än af tacksam tillgifvenhet; nya förhållanden,
nya iutressen hade hos dem fördunklat bilden af deras
barndoms trogna vårdarinna. Då ocli då funnos i dessa bref
inneslutna några rader från deras barn — "barnbarnen", som
tant Charlotte kallade dem —, korta, ceremoniösa helsningar
till denna fjärran gudmor, som de flesta af dem aldrig sett,
eller stela tacksägelser för de varma strumporna, som deras
snälla tant åter sändt dem. Dessa bref voro ljuspunkterna i
den gamlas enformiga lif. Med hvilken glad stolthet
brukade hon ej visa oss en liten, med ostyriga bokstäfver
full-klåttrad papperslapp, der en ungdomlig brefskrifvare
förtäljde, att hans mamma just i dag berättat honom en så
vacker saga, som hon hört af tant Charlotte för många år sedan.
Stackars tant Charlotte! I den omgifning, der hon gått
omkring stilla och tjänande, hade hon ej rönt mycken kärlek.
Hennes egna, milda läppar nämde väl aldrig något derom,
men så mycket tydligare talade den glada och förvånade
rörelse, hvarmed hon mottog den obetydligaste tjänst, det minsta,
lilla vänskapsbevis. Det fanns stunder, då känslan af hennes
ensamhet grep henne, men det var ej ofta; i hennes älskande
hjärta fanns ej mycken plats öfrig för egna sorger.
Vanligen var hon den mest glada och skämtsamma lilla gumma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
