- Project Runeberg -  Dagny / 1889 /
201

(1886-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’201

Jag fattade hennes hand — denna hand, hvars grofva,
knotiga fingrar buro vittne om så mycket tungt och
sträfsamt arbete — och strök den sakta, i det jag i mitt sinne
prisade mig lycklig att ej hafva tillhört den ticl, då en
husbonde kunde fordra dylika offer af sina underordnade. Så
sutto vi tysta till dess vi hörde lj udet af en vagn, som snabbt
rullade fram öfver den frusna marken. Jag flög upp.

"Nu kommer ban, tant!"

Gumman blef med ens sig själf igen. "Då försvinner jag,
så får du ensam rå om vännen din. God natt, lilla barn!"

När jag nästa morgon trädde in till den gamla, satt hon
belt blek och matt i gungstolen, och den hancl hon räckte
mig, var feberhet.

"Hur är det, tant! Du är väl inte sjuk?"

"Åh nej, jag är bara litet trött. Jag kunde inte sofva
i natt för de der tankarna. Åh, så barnsbg man är ännu,,
fäst man är 73 år!"

Hur stark, hur lifsvarm måste den ej hafva varit, denna
kärlek, som ännu efter nära 50 år kunde beröfva de gamla
ögonen deras hvila och bringa feberglöd i detta eljest så lugnt
framglidande blod! Och likväl hade hon utan tvekan, utan
att göra någon affär deraf offrat denna kärlek af en — låt
vara missiiktacl och öfverdrifven pbgtkänsla. Hennes
uppoffring var onödig, oförnuftig till och med, men låg det ej
på samma, gång något sublimt i den och i den enkla
värdighet, hvarmed den utfördes?

Hvarför är lifvet så grymt, att det söker beröfva oss det
dyrbaraste af allt hvad vi ega bär på jorden, det rena och
ljusa minnet af dem vi hålla kära? Hvarföre få de, som vi
älska, ej alltid gå bort, medan de besitta sin fulla andliga
och moraüska styrka, utan ofta först sedan sjukdom och
ålderdomssvaghet grumlat deras själar och hos dem framkallat
lyten, som äro fullkomligt främmande för, ja stundom
diametralt motsatta deras verkliga karaktär? Och när det nu
en gång så är, hvarför ega vi ej makt att ur vårt minne
bannlysa den vanstälda och fördunklade bilden och
ihågkomma dem blott i deras ursprungliga ädelhet och klarhet?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:05:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dagny/1889/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free