Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’264
om en nog stor försigtighet vore ett hinder för författarinnans
meddelsamhet, och man är stundom frestad att utropa: ou est la femme? vid
författarinnans skildring, när de historiska tidsomständigheterna taga
för stor plats till förfång för den enskilda figuren. Detta är likväl
snarare en anmärkning mot hela vår historieskrifning än särskildt mot
denna författarinna, som tvärtom ofta går utöfver de trånga gränser af
högtidlighet, som annars tillhör vår officiella historiska stil. Vår
historieskrifning har allt för länge tagit en opersonlig krönikeartad
objektivitet till högsta rättesnöre och glömt bort, att det kritiska
elementet i historieskrifningen ingår deri med lika stor rätt som det
beskrifvande och refererande.
Det är på tid att en förändring inträffar deri. Blygsamheten är
visserligen en god egenskap, men den kan också drifvas för långt,
och i allmänhet lyckas författaren dölja sig så väl i våra historiska
arbeten, att man ej sällan tycker sig höra en mänsklig talapparat bakom
det skrifna ordet i stället för en lefvande varelse, som ser och känner,
när han skrifver. Huru olika förfar icke Carlyle, Michelet, eller för
att nu icke nämna så subjektiva storheter, till och med så opartiska,
kalla och "objektiva" historieskrifvare som Mignet, Guizot och Ranke 1
Man är aldrig i okunnighet om, hvad de själfva anse och tycka. Det
förefaller oss som om vår historieskrifning hade stelnat i ett slags
sfiuxartad oåtkomlighet, der matter-of-fact vore allt, den personliga
tolkningen intet. Och mot en sådan uppfattning är det väl icke
oberättigadt att erinra om det gamla: vestigia terrent.
Den begåfning för historiskt författarskap, hvaraf fröken Fries
i detta arbete visat sig vara i besittning, torde berättiga till den
förhoppningen, att det icke är sista gången allmänheten af henne skall
mottaga böcker, som liksom denna med klar och fängslande
framställning skola förena gedigen forskning och upphöjd världsåskådning.
Icke heller fru Holmberg är i sina intressanta skildringar af
40-talets diktarkrets fri från en viss rädsla för att utsäga sitt klander och
sitt beröm. Hon har studerat sitt ämne med en omsorg och en flit, som
icke ens skyggat för att hemta upplysningar på ort och ställe och
fördenskull göra resor eller ställa sig i skriftlig förbindelse med personer,
som stått nära de skildrade personerna. Resultatet har varit en mängd
upplysningar och^ppgifter, som endast genom en läsning af hennes arbete
kunna vinnas: med andra ord, hennes bok är belt enkelt numera en
oumbärlig källskrift för denna periods literaturkännedom. Det är dock
icke utan, att hennes lifliga intresse ibland öfvergått till en slags
förälskelse, som visserligen icke likasom den vanliga kärleken är blind men
som ursäktar allt och förlåter allt, och som gärna tiger, när den icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
