Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Missionsskolan i Kristinehamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
välsignelse över varandra och deltaga i varandras sorger och
lidanden. Förutom de offentliga böne- och uppbyggelsemötena
hade eleverna ofta gemensamma bönestunder, då två à tre
kommo tillsammans. Talövningarna voro ju i allmänhet torra
till följd av den olyckliga människofruktan, från vilken de
flesta elever ej kunde frigöra sig. Stundom hände det dock,
att ynglingen, som kom upp för att tala, så kämpat med Gud,
att redan från början Guds Ande förnams, kritiken
glömdes och ordet med andens bevisning till den grad rörde
hela skolan, att intet öga lämnades torrt. Detta var
sabbatsstunder, som aldrig kunna förgätas.
Vid nämnda tidpunkt utkämpades de stora striderna om
försoningen, dopet, nattvarden och församlingen, och helt
naturligt berördes också skolan på det närmaste därav.
Dopfrågan var dock den enda, där meningarna nämnvärt bröto sig.
En del höllo på barndop och en del på de äldres dop. Före
denna tid hade inga elever, döpta som äldre, genomgått
skolan. Denna fråga förorsakade många livliga debatter inom
skolan. Däremot fördes diskussionerna om de övriga
frågorna utom densamma. Dock föranledde icke dessa
skiljaktigheter partibildningar, utan broderlig kärlek och innerlig
gemenskap voro rådande.
Det fanns ock bemärkelsedagar av helt annat slag,
nämligen då någon erhöll en offentlig tillrättavisning. Vid dessa
tillfällen inlade den eljes milde föreståndaren en sådan tyngd
i sina ord, att de sent kunde glömmas. Huruvida
bestraffningen i alla sådana fall var berättigad, kan ju sättas i fråga.
Den s. k. ömklighetsteorien, nämligen läran om att alla Guds
barn måste sörja och klaga över sin uselhet, vandra i mörker,
betvivla sitt barnaskap hos Gud etc., var då liksom en stående
dogm bland de flesta inom skolan och predikantkåren. På
ett större möte behandlades denna fråga och uttänjdes till
alla sina ytterligheter av flera talare. En elev uppträdde då
och visade med Rom. 8, att Guds barn äga Guds Ande, och
att den vittnar med deras ande, att de äro Guds barn. Han
framhöll vidare den förlorade sonens exempel. Efter
återkomsten hem kunde han dock omöjligt tro sig åter vara
svinaherde i det främmande landet, han visste, att han var i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
