Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
- 1838 -
det en massa af ruiner. Taket var af jern, och man tror att
dess tyngd var närmaste orsaken till olyckan. Några
bryggarkärror passerade den trånga gatan. En af hästarne, liksom
af en aning, gjorde sig istadig, och ville ej förbi. En klatsch
af den förfärliga piskan öfvervann alla betänkligheter. Den
första kärran kom lyckligt undan, men det svaga huset tålte
icke denna skakning. Det störtade, och då jag några
ögonblick derefter ditkom syntes endast öronen af hästarne som
blifvit begrafne under gruset, fragmenter utaf dekorationerne,
och styckade lemmar af menniskor. Hela London
strömmade till stället att se förödelsen. En af dem som blefvo
begrafne under ruinerne, men sedan räddades, har derom
lemnat följande patetiska berättelse.
"I början af förleden höst blef jag skickad upptill
London i affärer för min far, som är byggmästare i Chester.
Jag hade med mig rekommendationsbref, ibland andra, till en
parlamentsledamot, hvars namn jag vill förtiga. Han bjöd mig
till sig, öfverhopade mig med artighet, och gjorde mig
alldeles förryckt genom sina anbud utaf tjenster. Då de göromål
för hvilka jag kommit till hufvudstaden voro slutade skref jag
till min far, och underrättade honom om de nya utsigter som
öppnat sig för mig. Tvert emot hans förmaningar och råd
beslöt jag att stanna qvar i London och att fullfölja en bana
som hade mera lockande för mig än att blifva byggmästare
på landet. En öppen oenighet emellan mig och mina
slägtingar var följden, men jag tog intet steg att blidka deras
missnöje, i den fasta öfvertygelse att jag innan kort skulle
bevisa klokheten af mitt förhållande, och snarare hafva rätt att
fordra än att begära förlåtelse."
Tvenne månader förflöto emellertid. Mina penningar
voro slut, och mitt .värdfolk började bli mindre artigt. Jag
såg mig nödsakad att sätta min beskyddare på prof. Jag kom
till honom i det ögonblick han höll på att stiga i sin vagn.
Han tycktes lika glad att se mig nu som förr, men hade na-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
