Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404
- 1838 -
att hjertat kom mig upp i halsen. Jag darrade sft att jag
knappt kunde hilla pennan, och en half timma efter begick
jag ständigt misstag. När jag ändteligen en morgon såg
kassören komma in åtföljd af en polisbetjent, var jag så beredd
derpå, som om jag haft en half dags samtal uti ämnet. Jag
tror ej att jag visade hvarken bestörtning eller fruktan, ty jag
kände ingendera. Detta var den 2:dra januari, och som
tinget samma dag begynte kom målet genast före."
"Bansakningen tillgick så formellt och kallt som möjligt.
Jag hade aldrig förr, ehuru född i London, varit närvarande
vid något brottmål, och jag kunde icke göra mig en
föreställning om den likgilltighet och likväl artighet hvarmed jag blef
bemött. Domaren frågade uti en ton som hvarken hade
stränghet, eller medlidande, eller köld, eller oro, eller ens något
uttryck det jag kunde märka, om åklagaren hade något ombud.
En medelålders man af ett stadgadt utseende utförde målet
mot mig, hvilket, sade han, han skulle göra med så mycken
skonsamhet som möjligt. Min husbonde framkallades derefter
att aflägga sitt vittnesmål, hvilket han afgaf med mycket lugn.
Det var afgörande. En ung jurist, som var min advokat, gjorde
några frågor, sedan han uppmärksamt genomögnat stämningen;
men det var ingenting att invända deremot. Jag visste det
förut. Domaren tillsade mig då mer högtidligt, som jag tyckte,
än förut att det var tid för mig att säga om jag hade något
att anföra till mitt försvar. Jag ärnade ett ögonblick att falla
ner på mina knän och att begära nåd, men jag tänkte åter att
jag derigenom skulle göra mig till ett åtlöje, och svarade
derföre blott så godt jag kunde att jag ej ville besvära domstolen
med ett försvar. Härpå vände domaren sig med en dyster
uppsyn till jurien, som reste sig att höra hvad han sade. Jag
lyssnade äfven, eller rättare, bjöd till att lyssna, och likväl
kunde jag allt det oaktadt ej hindra mina tankar att flyga
hit och dit. Allting föreföll mig som en dröm. Advokaterne
sutto omkring bordet, tysta, men alldeles obekymrade. Tvenne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
