Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 1836 -
405
genomsågo sina instruktioner, den| tredje läste tidningar.
Åskådarne på läk tame sågo och hörde så förnöjde på, som om det
varit blott ett skådespel. logen syntes veta att bland dem stod
en stackars värnlös och förtviflad varelse, hvars timglas nära
var utrunnet. Jag förlorade hela domarns tal, men jag hörde
tydligt juriens viskning: "skyldig" och domarns sista ord, att
jag skulle hängas och bereda mig för en annan verld, emedan
mitt brott vore utaf den beskaffenhet att jag ej kunde vänta
nåd i denna. Fångvaktaren, som hela tiden stått bakom mig,
lade nu hastigt handen på min axel, och bad mig följa sig.
När jag kom nedför trappan möttes jag af två polisbetjenter,
som togo mig midt emellan sig, utan att säga ett enda ord,
och skyndade med mig till fängelset."
"Jag hade inga vänner, om ock några i en sådan
belägenhet kunnat gagna mig, och endast tvenne slägtingar, som
— jag kan ej klandra dem derföre — med ens förnekte mig.
Det var blott en person i hela verlden som syntes intressera
sig för mig, och denna enda var Elisabeth Clare. När jag
hågkom henne var all tanke på mig sjelf förlorad. Jag
betäckte mitt ansigte med mina händer, kastade mig på golfvet,
och gret utaf förtviflan. Hon hade blifvit alldeles utom sig då
hon hörde att jag var arresterad, och tillstod öppet sin
förbindelse med mig. Följden var att hon förlorade sitt arbete, som
var hennes enda medel till sin bergning. Hon hade varit
öfverallt, hos min husbonde, hos domaren, hos polismästaren,
hos sheriflerne, hos rådmännen; hon hade tillochmed bönfallit
hos statssekreteraren sjelf. Jag ängslades vid tanken på
döden, men all fruktan försvann då jag, saknande henne vid den
vanliga tiden för fångbesöken, fick veta huru hon var
sysselsatt. Det bekymrade mig hvarken om hon lyckades i sitt
bemödande eller icke. Mina enda tankar voro att hon var ung
och vacker, utan beskydd, utan penningar, utan hjelp, utan en
vän, bönfallande hos okände, förödmjukande sig kanske inför
domestiker, som skulle begagna sjelfva hennes förtviflan och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
