Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hagligt framskymta mellan de högstammiga träden. Allt förekommer
ögat så trefligt och utan pretention. Nämnda herrgårdsbyggnad har en
vacker borggård, en nätt trädgård, hvarest narcisserna som bäst
doftade, försedd med ett smakfullt järnstaket». Här finna vi alltså en
idyllisk naturtafla af det slag, som vi så ofta möta i Dahlgrens skrifter.
Men Stafsjö har äfven en annan sida. »Vid annalkandet till stället,
ifall resan sker vår- eller sommartid, mötes man af dånet från den
brusande vattenafledningen och de arbetande böljornas tjut. Mellan
de gröna omgifningama af träd ser man ljusröda och blekgula lågor
uppstiga. Man tror sig för ett ögonblick förflyttad till de fördömdas
boningar. Sotiga kolkörare, spända framför sina små kolryssar eller
kärror, halfnakna gjutare med sina stora jämslefvar till brädden fyllda
med glödande järn, liknande en röd välling, vattnets fall öfver de
glittrande hjulen, slagghögar ännu icke stelnade, af grå, blå och grön
färg, sandmassor, järntackor, rostade kulor, långa stänger, hvarmed
elden ommakas, gjutformer till grytor och kanoner, allt gör anblicken
och taflan hemsk och förfärlig. Träder man upp på en af kol
nedso-tad träbro, kommer man till själfva mynningen af eldgapet. Man
mötes där af en gruflig hetta. Beständigt istjälpes malm och kol. I
hömen på sidorna befinnas stora lårar eller afsatser, vid hvilka brukets
barn sitta och sönderbulta själfva malmen». Det var således en liflig
tafla som mötte Carl Fredriks ögon, när han med barnets vetgirighet
ströfvade omkring för att se allt. Hvem erinrar sig icke härvid utan
jämförelse för öfrigt den mästerliga bild »af det hårdaste arbetes
munterhet», som Geijer ger oss i sina Minnen. På Dahlgren har
otvifvelaktigt en omgifning sådan som den han här skildrat haft en
beklämmande inverkan x). Men låtom oss läsa vidare och vi finna den
dahlgrenska idyllen igen.
»Blickar man ut genom den öppna masugnsdörren, där rännan
nedanför framstryker, ligga rödmålade hus mellan gröna, lummiga träd;
längre bort en vacker gräsplan med sina aspar; till höger uppåt
backen dammen, hvarifrån vattnet faller, och smedjorna samt längre bort
den lilla trefliga insjön med en och annan obetydlig holme. Stället
har förträffliga källor, små nätta bocager och angenäma spatsergångar,
i synnerhet i den s. k. parken några bösskott från bruket. Jag har
sett få parker så vackra som denna. De allra skönaste hängbjörkar
omväxla med andra trädslag. Små kanaler och broar samt en vik,
som skär in i lunden, förhöja det hela. Gångarna äro sandbeströdda
och tusen fåglar och blommor mellan en frisk grönska förnöja både
öga och öra. Stället uttrycker en viss melankoli. Man blifver både
glad och allvarsam i dess omgifning».
’) Jfr skildringen af Stafsjö i Morgonstjärnan s. 122 och i Kometen
1826 n:r 104. “Det vackra Stafsjö uppfriskar väl ögat, men talar med sin
omgifning dystert till känslan."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
