Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leopold är, som sagdt, sällskapets Apollo, men den som mest
synes hafva påverkat detsamma är otvifvelaktigt Axel Gabriel
Silfver-stolpe. Dahlgrens påstående, att ingen af medlemmarna utom den
omtalade prisvinnaren kände dennes Ode till medborgaren, är helt säkert
oriktigt, ty en genomläsning af förbundets didaktiska poesi visar
otvetydigt, att det just varit denna på sin tid mycket berömda dikt som
stått för de unga poeterna som mönster. Att någon helt enkelt
af-skrifvit denna sång och inlämnat den till pröfning såsom eget poem,
kan ej gärna vara möjligt; tjufnaden skulle säkerligen hafva
upptäckts. Däremot är tydligen Ode till dem, som af ärelystnad söka ett
odödligt namn, en trogen afläggare, ehuru i sammandragen form, af
en annan berömd dikt af samme författare, det år 1792 med
Svenska Akademiens stora pris belönta skaldebrefvet till dem, som söka ett
odödligt namn. I en not till det förra poemet hänvisas för öfrigt till
Silfverstolpes skaldestycken (del I utkom 1801). Äfven Valerius,
Kullberg och Nordforss synas ha varit studerade; och Kellgrens inflytande
gör sig någon gång märkbart. Det enda poem af Dahlgren, som i
handlingarna finnes bevaradt, en kärlekselegi af något sentimentalt
skaplynne, har väl sålunda närmast framsprungit ur Kellgrensstudier. Det
visar åtminstone i sin blekt idealistiska ton icke några Iifligare mera
kända drag.
Det är Nya skapelsens Kellgren, som verkat eggande, ej den
Kellgren, som fritt återgaf Propertius sensuella kärleksdikt, ehuru poemets
titel, Cyntia, närmast synes hafva hämtats från hans tolkningar af den
romerske elegikem. Intressant är att jämföra Dahlgrens stycke med
Sondéns i det föregående nämnda dikt, framför hvilken det har den
förtjänsten att ej söka eftersträfva en sinnlig glöd, som ej förefanns.
Det insändes till sällskapet den 8 april. Cyntia är ryckt från
skalden och han uttrycker sin längtan efter henne:
Jag min lyra ännu aldrig stämde
till ett lof, som äskas af den höga
men dock låga egennyttans träl.
Glädjens namn blott mina toner nämnde,
och då Cyntias milda öga
eller hand bejakade mitt väl.
Ej åt rikedomens köpta ära
och åt lastens vän, så jämt besjungen,
gåfvo mina toner klang.
Ännu aldrig stämdes hon att bära
lof åt hjälten, hofman, kungen,
nej, blott Cyntias namn jag s^ng.
Ledd till vägen, där de höga
och de snikna guldets slafvar
trängas ständigt om hvarann,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
