Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man observere särskildt den stoiska tonen i inledningen och den
ideliga invokationen till naturen. Äfven sympatien för landtmannens
bygder och de rena nöjen, man där njuter i motsats till städernas flärd,
är betecknande för tiden. Ej heller i denna dikt, som torde böra
betraktas såsom höjdpunkten af sällskapets vittra alstring och dess afgjordt
själfständigaste produkt, skönjes något inflytande från Auroraförbundets
poesi. Formellt sedt visar Cyntia, om man tar författarens ungdom i
betraktande och bortser från några tvungna ställen och upprepningar,
rätt stor ledighet och fallenhet för rytm och klang.
Men det var äfven en annan riktning inom den gustavianska
litteraturen än den akademiska som mäktigt tilltalat denna diktande
ungdom. Ett starkt inflytande märkes nämligen från den oppositionella
strömningens främste skald, Lidner, som ju lämnat så många spår efter
sig i vår nyare diktning alltifrån Tegnér och nyromantiken till Nybom
och andra. Hufvudrepresentanten för denna poesi inom förbundet är
Hedenborg. Att den känslofulle, olycklige sångaren af Spastaras öden
särskildt’ skulle slå an på den fattige soldatsonen, som drog sig fram
vid gymnasiet genom att göra tjänster åt sina kamrater och ej gärna
kunde undgå att stundom utsättas för förödmjukelser, är lätt att förstå.
Hans dikt heter Modershjärtat och har till motto följande ur
Spastara:
Af andras nöd allt hvad jag får erfara
min blod till is, hvar puls till marter gör.
»Kom, dela nödens tår och moderskänslans kval!» sjunger förf.,
och hans poem är också ett förhärligande af moderskärlekens förmåga
af gränslös uppoffring för barnens skull. Det är i hög grad omoget
och löst, hvad sammanhanget angår, det är vidare alldeles
osjälfstän-digt i förhållande till Lidners dikt, men det är snarast detta som ger
det intresse för oss.
En moder är med sitt späda barn på väg från Amerika; ännu
har ej stranden försvunnit vid synranden, då en storm bryter lös, som
sänker skeppet i böljorna. Förgäfves anropar den olyckliga människors
förbarmande: »förstenade öron ej höra dess nöd». Men ofta ser man,
hurusom barbarer, uppammade bland vilddjur, likväl hysa hjältars ädla
tänkesätt: en neger, »till en blygd för dem sig kristne kalla», söker
rädda dem båda. Modren märker dock snart, att bördan blir honom
öfvermäktig, hon ger sitt barn en sista kyss och sjunker.
Författarens framhäfvande af barbarens ädla tänkesätt i motsats
till de upplystes är särskildt egendomligt, därför att han strax förut i
sitt inträdestal sjungit upplysningens lof och väntat sig allt af densamma
äfven på det moraliska området men däremot målat naturtillståndet
såsom råhetens och barbariets, ja immoralitetens tidehvarf. Denna
inkonsekvens har dock den unge Lidner-entusiasten gemensam med
upplysningstidens män af mera ytligt rousseauansk anstrykning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
