Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På lediga stunder öfvar sig den unge studenten i att predika 1).
Med vårterminen 1811 har Dahlgren väl lämnat sin kondition i
Östergötland, ty i augusti finna vi honom såsom informator på Kungsör.
Vi äga ett ytterst intressant bref från honom af den 28:de denna månad,
skrifvet till Sondén *).
»Jag lyckönskar dig», skrifver han, »att ha slutat nationsexamen
och disputation till din heder; detta återstår för mig. Jag har
alldeles glömt på dessa år, hvad jag kunnat. Hvad jag återigen vunnit
mer än mina kamrater uti, är, tror jag, människokännedom och
förändringarna i deras lynnen. Här har jag i synnerhet lärt känna många
karaktärer, emedan jag är känd med många».
Vi se, huru Dahlgrens uppmärksamhet är riktad utåt, åt den af
fosforistema så ringaktade verkligheten; och otvifvelaktigt är väl, att
hans diktning under de närmaste åren skulle tagit en annan, mera
realistisk riktning, om den fått utveckla sig fritt och själfständigt. Nu
arbetade den sig i stället mödosamt upp i fosforismens luftiga rymder
för att först med Mollbergs epistlar och, mera utprägladt, med
1820-talets alstring söka fäste för sin fot på jorden; tillräckligt af det gamla
dröjde dock kvar, för att den dahlgrenska sången skulle bli denna
egendomliga blandning af gammalt och nytt, som ofta gör den i
djupare mening stillös och stundom barock.
Brefvet visar oss äfven synnerligen lärorikt, huru Dahlgren har
ögonen med sig och studerar olika karaktärer och lynnen. En gång
gör han en liten resa till en adelsmans säteri, beläget några mil från
Kungsör. Det måtte varit ett högst kuriöst ställe att döma efter
be-skrifningen. Denna erinrar i hög grad om hans senare prosastil.
»Hennes nåd visade sig,» skrifver han, »i sin galla, öfverstruken med
rödfärga, liknande en puppa, som nyss krupit ur skalet. Tvenne
alldeles bara bröst hvälfde sig mellan en guldkedja och ett litet hjärta,
hvari låg souvenirer efter forna älskare. Näsan tre tum i höjden och
ögon tvenne taljljus gåfvo ett frappant utseende. Håret fladdrade i
pomadvågor kring pannan. Ställningen liknade en hottentottskas. Hans
nåd, inkrupen i en grå rock, med en näsa af det vackraste slaget bland
brännvinsnäsor, talade om hästar, byssor, drängar, djäflar, präster och
skälmar, vägglöss och diamanter — och tog sig emellanåt en klunk ur
flaskan — — —. En betjänt med svart lugg och trasiga ärmar och
klumpiga fingrar passade opp på bordet. Hennes nåd ville gärna bli
kurtiserad, och jag försummade ej min skyldighet. Tusende artigheter
och vackra ord strömmade från mina läppar, och jag blef innan
dagens slut så väl i gracen, så att så många gracer tillbjödos mig —
att jag blef flat och önskade intet mer, än att jag varit lagom kurtisör.
’) Den 16 juni 1611 predikar han aftonsängen i Norrköpings
stadskyrka. Norrköpings Tidningar ,s c s. å.
*) D:s brefv K. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
