Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
!
Det hvilar så ljufligt en slumrande hind
i skötet af knoppande gräs.
Till sömnen hon vaggas af vårens vind,
som blåser kring kullar och näs.
Af skimrande morgondaggen hon stärks,
tills snart hon med anjngar vakna märks.
Jägaren är henne på spåret och lössläpper efter henne den ene
efter den andre af sina tre stöfvare, en om morgonen, en om
middagen och en om aftonen, medan hans hustru hemma i stugan otåligt
väntar hans återkomst:
Men jägarens kvinna å hyddans bänk,
där tärande nattlampan står,
hon virkar så ifrigt på trådens länk
och räknar hvar timma, som slår.
Hon hviskar mot himlen, som ståndar så svart:
»Nu kommer visst åter min jägare snart!»
Under tiden hinner denne hinden och lyckas fälla henne med
sin pil. Så följer upplösningen i slutstrofen:
Och tiden är jägarn med mördande pil,
dess åldrar hans stöfvare tre;
och lifvet är hinden, som flyr likt en il:
i kvinnan förgängelsen se! —
I mörkret drar jägarn med blodig skrud
till skogen sitt rof åt sin nattliga brud.
Till sin byggnad erinrar dikten rätt mycket om Sköldmön i
Sun-nanskog och Kämpen i Nordanskog, men här bjuder oss författaren
på en verklig handling, som intresserar redan i och för sig själf och
vinner ökad betydelse och djupare innehåll genom tillämpningen.
Också harjägaren och hinden slagit synnerligen an på Hammarsköld.
Äfven här finnas flera reminiscenser från Nya skolans höfding.
Jägaren var ju för öfrigt en af romantikens älsklingsfigurer 1).
Hur man i Poetisk kalender velat medtaga det ynkliga rimmeriet
Den helande kyssen är obegripligt; antagligen har det väl skett för
den konstfulla rimflätningens skull.
Ett trotsigt bi hade engång vågat såra Zulmas hulda mun; hälsans
gud råder författaren att kyssa henne och si: »strax blef heladt hennes
purpursår».
’) Jfr Atterboms Jägaren, i Fosforos II 8. 106. Jägaren och hinden är
omtryckt i S. A. 1847—48 f: 185.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
