Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta poem har Dahlgren själf tydligen satt värde på; omarbetadt
och i hög grad förkortadt, har han upptagit det i sina Samlade
ungdomsskrifter (1828) samt i Samlade skrifter 1835 x). Det är utom
Solens dröm den enda dikt från denna period som en dylik heder
vederfarits. Hammarsköld anser Morgon och Afton fullkomligt förtjäna
»benämningen af ett äkta vår- och morgonpoem: så friskt, skimrande
och glödande är det». Dikten är också synnerligen läsvärd alltigenom,
klar och flytande berättad. De tre hufvudpersonerna äro ganska
målande karaktäriserade. Ynglingen är en eldig och strålande kraftig
uppenbarelse, Morgonen häftig, men barnsligt glad: hon ler och gråter
om hvartannat och tillbringar sin väntetid under muntra danser.
Af-’ tonen åter trånar bort i vemod, men är mera lidelsefullt varmblodig
än system. Det hela är alltså ett försök att i allegorisk dräkt ge en
morgon- och aftonstämning; den senare har — betecknande för
romantikens sentimentala läggning — fått lejonparten af skaldens intresse *).
Dock kan det icke nekas, att personifikationen stundom drifves
så i detalj, att naturstämningen löper fara att försvinna: det är skaldens
realistiska sinne som vållar detta. Dahlgrens fantasi var alltid, äfven
vid denna tid, mera konkret, han hade skarpare blick för verkligheten
än t. ex. Atterbom. Den förres romantiska diktning har därföre äfven
alltid — trots all imitation — ett säreget drag: något påtagligt, plastiskt,
klumpigt, om man så vill, i jämförelse med den senares musikaliska
stämningsinnerlighet. Han lyckas därföre i denna dikt skänka ganska
mycket verkligt lif åt naturföreteelserna och att ge fattbar gestalt äfven
åt mera abstrakta begrepp.
Dock skildrar skalden ännu icke naturen, sådan den visar sig för
hans förtjusta öga; trogen skolans poetik inkläder han den i en mytisk
berättelse. Landskapet blir därföre ej heller typiskt svenskt utan
stili-seradt: här vankas jämte popplar och kastanjer äfven cedrar och
cypresser.
Formen, ofta ganska vacker, är synnerligen omsorgsfull och
visar mycken mognad — bortsedt från något enstaka uttryck, som man
skulle vilja kalla fosforistiskt i sämre mening. En iakttagelse, som man
redan här, liksom i Ynglingen, kan göra, är Dahlgrens förkärlek för
daktylen och målande trestafviga adjektiv: susande lunder, glödande
rosor, speglande sjöar, blånande fjäll o. s. v. tumla om hvartannat.
Anmärkningsvärda äro vidare sådana uttryck som: »Ack, huru glad var
den yngling, hur skön»! Det är samma uttryckssätt som vi ofta finna
hos Tegnér, särskildt i fritiofs-sagans romanser, en poetisk frihet, som
af Palmær på 1830-talet blef grymt förlöjligad. Man sökte på detta
■) Efter denna sista version omtrvckt i Arvidssons upplaga samt S. A.
1875 I, 317.
*) I Novalis i Heinrich von Ofterdingen intagna saga förekomma de
båda systrarna Morgon och Afton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
