Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En konung, lifvets upphof, reder sig till en långväga färd och
lämnar sitt barn, som ännu hvilar i vaggan, i en vänlig fes vård, tills
han själf kunde komma tillbaka. Månget bud lofvar han att under sin
bortovaro sända dem. Fen, naturen, skänker sin skyddsling en
moderlig omvårdnad och biträdes härvid af sina fyra svenner, de fyra
elementen, hvilka Dahlgren personifierar. Barndomens glada tid, då
människan ännu lefver i intimt umgänge med naturen, är snart förbi: af
det lilla barnet har blifvit en mognande gosse. Till honom komma
från hans fader såsom bud tre tärnor: Kunskapen (möjligen
Uppenbarelsen), Kärleken och Hoppet (möjligen Filosofien), hvilket senare
manar till tålig väntan 1). Men gossen sjunker i djupa tankar: solens
strålar bränna honom och böljorna locka honom liksom Geijers Viking till
skönare nejder. Ett troll med guldkrona på hufvudet och spira i
handen visar sig och manar honom att följa sin längtan och segla ut på
egen hand liksom fadren gjort före honom *). Trollet är närmast
människans själftillräcklighet och förtröstan på den egna kraften.
Och dårad till sviksamma viken han gick:
de segel så granna där blänka.
Och vindarna susa och vågorna gå,
det synes så vänligt det glittrande blå,
där stjärnor sig höja och sänka.
Han stiger med trollet på prunkande stam
och saktelig gungades skeppet allt fram,
och himlen stod klar öfver hafvet.
En storm bryter lös, trollet öfverger gossen, som sjunker i
djupet med händerna bedjande sträckta mot himmelen.
Men långt bort i hafvet på en enslig ö, i ett gyllene träd,
alltomfattande som Yggdrasil, bor en underskön fågel, hvars närvaro
lugnar naturens uppror 3). Han tager gossen till sig och denne lefver
nu en tid i lycka och frid och har sin glädje åt naturens fägring. Men
snart börjar han täras af hemlängtan: fågeln, fadrens sista bud till den
förlorade sonen, styr då med honom sin kosa mot öster, alltjämt mot
öster, tills de skåda »den präktiga slottsporten blänka på gullhafvets
kust». Kungssonens hjärta fylles åter af fröjd: han återfinner nu sin
far, fen och svennerna och stannar för evärdliga tider kvar hos honom.
Den trofasta fågeln följer honom öfverallt
’) När de tre nornorna kommo till gudarnas boningar, dä var också
deras oskuldsfulla lekfylda barndomstid tul ända. — Vofuspa, öfversatt af
Afzelius i Idunas tredje häfte (slutet af juli 18121.
’) Jfr Ormens tal till Eva (Genesis IH, 5):
’) Nyromantiken hade förkärlek för mytiska träd och mytiska fåglar.
Föregående års Poetiska kalender innehöll ju Atterboms scener ur Fågel Blå.
Afven i dennes öfversättning af Tassos Armidas ö förekommer en underbar
fågel (Fosforos’ andra häfte för 181t i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
