Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
löfven», säger han själf 1). Hans inre är som en gungande sjös yta.
Denna ständiga inre rörelse ger ofta det yttre uttrycket ett visst hafsigt
drag, som i hög grad skadat hans produktions konstnärlighet.
Stämningarna växla snabbt: »De idéer jag hade förmiddagen, äro
nu på maten försvunna».
Hans vittra produktion hade, säger han, under den sista tiden
afstannat — naturligtvis en följd af hans teologiska studier —, men
snart ämnade han åter gripa sig an. Han höll också ord, ty samma
månad han skref detta bref utgaf han första häftet af ett romanförsök
Aurora eller den norska flickan och i oktober utkom det andra.
Anledningen till romanens författande var, om man får tro Arvidsson,
tragikomisk nog 2). Dahlgrens yngste bror, Per, om hvilken jag nämnde
något i denna afhandlings första kapitel, hade råkat på afvägar och
uppsökte i ett alldeles utblottadt tillstånd sin bror i Stockholm, hos
hvilken han fick bostad och uppehälle. En dag saknade Dahlgren sin
klocka, hvilken det befanns att brodern hade pantsatt på ett
näringsställe. För att skaffa pengar till klockans återlösande sammansatte
skalden på några dagar denna roman, hvilken nedskrefs af brodem
efter hans diktamen. Honoraret blef tio riks. b:co. Denna anekdot
äger nog sin riktighet i det stora hela, ty Arvidsson har tydligen hört
den af Dahlgrens egen mun, och arbetet är dessutom af den art, att
det ej jäfvar denna uppgift om dess tillkomst. Men romanen har helt
säkert varit planlagd förut och är ur biografisk synpunkt af vikt, emedan
den visar oss, hvad Dahlgren år 1815 menade om ett och annat.
Titeln är gifvetvis vald, för att tidens politiska intresse skulle komma
bokens åtgång till godo, och författaren försummar ej heller att
framhålla, att norrmännen och svenskame numera äro ett enda folk. Han
är utprägladt norskvänlig: de nya bröderna vore redliga och gästfria,
liksom allt i deras land tillkännagåfve gammaldags tro och ärlighet.
Men politiken beröres blott i förbigående. Däremot förekomma talrika
utfall mot upplysningstidehvarfvets allmänna uppfattning, sådan Dahlgren
föreställde sig den: han är en frondör, han liksom de andra fosforistema.
Han kan ej lida det franska språket, »detta kurtisspråk», och han är
synnerligen missnöjd med att så mycket arbete ägnas åt dess
inhämtande i flickpensionerna. 1 den pension, Dahlgren i boken skildrar,
höllos t. o. m. morgonbönerna på franska. Ja, för en god konversation
vore detta språk lika nödvändigt som smink för teaterflickor. »Det är
lycka, så länge icke denna oförskämdhet går så långt, att man får
franska predikningar i stället för svenska och franska plattheter på
teatern i stället för de svenska, ehuru det senare, så länge vår teater
ej hunnit större bildning än den närvarande, icke kunde vara så
förkastligt».
M P& samma sätt karaktäriserar Geijer den unge Tegnér, med
hvilken Dahlgren erbjuder likhetsdrag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
