Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfverskrida. Alla historier om naturandar och deras verksamhet ledde
sitt ursprung från förryckta hjärnor; och all denna styggelse hade
endast kunnat undanrödjas genom uppträdandet af den ädle och store
vise från Judea.
Clorinda, en svärmisk, af naturens och konstens skönhet djupt
intagen flicka på femton år, sådan som romantikens män älskade att
tänka sig ungmön — för dem var kvinnan Guds skönaste
uppenbarelse —, vill visserligen ej vara med om all möjlig folklig vidskepelse
men finner idén om naturens lif härlig. Blotta tanken, att naturen vore
en död massa, ängslar henne. Huru mycket vackrare att föreställa sig
solen som Apolio, hvilken på sina glittrande strängar, solstrålarna,
spelar ljufva toner för oss, än som en massa lika platt som stenen eller
mullen! Gud kan ju ej blifva synbar för våra ögon, därför har han
uppenbarat sig i naturen, hvilken är obegriplig och förunderlig, men
hvars verkningar synas gudomliga och lika så stora underverk som de
bibliska. Däremot saknar naturen i motsats till människan förnuft och fri vilja.
Clorinda frågar pastorn, hvad han tror om Kristus och underverken i
den moraliska världen: vid hans födelse upprann ju en härlig stjärna
på himmelen och ali naturen deltog i hans död. Den tillfrågade vill
helst svara en annan gång, men filosofen anser berättelsen om den
nya stjärnan lika sann som den om Labans spräckliga får.
Fredrik delar Clorindas romantiska naturåskådning. Det visar sig,
att denna är starkt påverkad af Kellgrens Den nya skapelsen; de båda
älskande tänka sig naturen såsom deltagande i deras känslor, för deras
skull har denna klädt sig i alla dygdens och oskuldens prydnader.
När sorgen drabbar oss, är naturen vår tröstarinna. För hvarje
oskyldigt hjärta, hvarje ren själ är den därföre helig och ger uttryck åt de
djupaste idéer: tala ej himmelens stjärnor och jordens blommor till oss,
sjunga ej jordens berg, kullar och parker? Naturen synes dem som
en moder, omgifven af tusen andar, som skydda dem. Särskildt skön
förefaller hon oss under barndomens år; när ålderdomen nalkas, står
hon vid vår sida som en allvarsam vän och blomsterströr själfva
griffen. Hennes härlighet sammansmälte Fredriks och Clorindas hjärtan
»till ett enda klart åskådande öga». När man vid sin älskades sida
sitter försjunken i naturens åskådahde, sväfvar Guds anda öfver ens själ.
Det är alltså endast för den kalla och liknöjda människan, som
naturen synes död, ty så snart tro, dygd och religion flytt från
hjärtat, är dess förtrollning försvunnen.
Nordens natur synes vara att föredraga framför söderns. Södern
har sin himmel på jorden, men vi hafva vår öfver oss. Söderns lif
är en ynglings dröm, norden ett mannaålderns hem för djupa känslor
och eviga idéer. Hos oss synes naturen människan öfverlägsen, den
väcker gärna dystra känslor i hjärtat och man vandrar liksom i ett
heligt tempel, där Guds röster öfverallt ljuda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
