Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej skådat allt därstädes! Hvar afton går jag nästan dit, och om jag
nånsin skrifver en roman, skall alla härliga scener ske i Haga. Den
ligger som ett paradis framför mig. Men min nådiga kan blifva
förskräckt öfver mina vidt hvälfvande phantasier —. Träden äro biens
milstolpar, parker för mig, där jag stundom hvilar min ande. — — —
Lifvet i sin morgon och afton, en resa i sin början och slut, äro lika;
slutligen längtar själen hem öfver hafvet till fädernebygden».
I det han från Ladugårdslandskyrkans tornspets bockar sig till
jordens medelpunkt i ödmjukhet och underdånighet, tecknar han sig o. s. v.
Den stämning, som framför allt nu behärskar honom, är
hänförelsen för naturen: »Vill du veta», säger han i det femte af de ofvan
nämnda konststyckena, »hur det står till med ditt hjärta, skåda en
soluppgång! Slår det då icke starkare eller känner du icke, att liksom en
inre sol går opp i din själ eller står du liknöjd och känner platt intet,
människa, då är du olycklig och usel, gräf dig då en graf och skåda
aldrig ljuset och himmelen! Naturen är en bibel och läser du ej i
den med rörelse, hvad skall då röra dig? Människa, du är olycklig
och usel, gack och häng dig och låt afgrundens andar klappa händer
åt dig och säga sitt Amen, som på deras språk vill säga: Förbannad
vare du! — Amen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
