Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varelsernas, suckan efter förlossning är ju ett kristet drag; åtminstone
förekommer tanken hos Paulus, och äfven hos skalder, som stå
nyromantiken fjärran, möter detta betraktelsesätt oss, t. ex. hos den nyss
nämnde rationalisten Friederich, som jag här nämner, emedan intet
annat exempel för tillfället står mig till buds. Men hos romantikens
skalder har det sitt egentliga hem. Jag erinrar om Stagnelius Suckarnas
mystär och, framför allt, »Kreaturens suckan» samt om de tre
systrarnas sång under vägen mot den heliga staden i Almqvists Melia:
Ros i lunden, du arma,
du står fast, du ej vandra får?
Herre Jesu förbarma —
Rosen i evighet hem icke går? —
Kom, vi skola dig röra;
blomma, vi skola plocka dig:
så vi vilja dig föra
hemåt till Gud på den ljufliga stig.
Det är hos Almqvist liksom hos Stagnelius människan, som
genom sin sträfvan mot det högre möjliggör naturens förlossning. För
en realistisk uppfattning är detta gifvetvis nonsens 1). Men för en skald,
som förfogar öfver mystisk stämningsfullhet och musikalisk ton i
uttrycket, erbjuder denna naturåskådning poetiska motiv af värde. För
Dahlgrens begåfning passade sådana ämnen icke: de tåla ej att
behandlas med så klumpiga fingrar. Allt beskrifves i dikten så handgripligt,
detaljeradt, att det hela gör ett groteskt intryck.
Naturmytisk, om man så vill, är äfven den lilla täcka dikten
Vattnets krus, som Dahlgren själf satt värde på och upptagit i sina skrifter.
Den af vindens fläktar krusade vattenytan kräfver af skalden sin
förklaring den också, och Dahlgren ger oss en rörande historia om Sapho —
en af romantikens älsklingar — och hennes själfvållade död.
Hon sjunger en vårkväll sin svanesång vid hafvet, medan Zephyr
— märk denna atterbomska figur! — lyssnande sitter på en häll och
gråter. Därpå störtar hon sig i djupet.
All natum man sucka hör,
stjärnans glans i molnet dör.
Den afskedssång, den af sin obändiga lidelse till döden förda
skaldinnan sjungit, upptecknar den rosenfingrade Zephyr på vattenytan.
Dädan kommer vattnets krusning.
’) Se Orvar Odds omdöme om denna Almqvists sång i hans kritik af
Törnrosens bok, Aftonbladet 1840.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
