Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ansats att tränga ut öfver den atterbomska poesiens råmärken och söka
skapa något egenartadt blef af skolans konsekventaste kritiker skarpt
tillbakavisad. Och detta är möjligen en af anledningarna till, att Dahlgren
under de närmaste åren ej ägnade sig åt skämtsam diktning på allvar,
ehuru hans lust, såsom de otryckta tillfällighetsskämten visa, redan nu
pekade åt detta håll. Och denna afhållsamhet var kanske en lycka för
hans författarskap. Han behöfde ännu mogna, behöfde följa sin
imiterande romantiska diktning ut i dess yttersta konsekvenser för att bli
medveten om sin egen kallelse och sålunda kunna skapa saker så i det
hela taget originella som Mollbergs epistlar.
Palmblad slutar emellertid sin anmälan med några tröstande och
på samma gång varnande ord: »Vår författare har en talang, som vi
ej misskänna; han har vida mer poetiskt sinne än alla de skriftställare,
som hos oss på inhemsk grund sökt skapa en romanvärld, men må han
ej inbilla sig, att man då är romantisk, när man följer ingen plan och
ställer allt vanligt vett och förstånd på hufvudet».
En from norsk kyrkoherde, som hyser djup vördnad för de heliga
böckerna, har en dotter vid namn Aurora, en sällsynt skön varelse med
ett godt hjärta och en ädel karaktär; dessutom är hon gifvetvis äfven
artistiskt begåfvad: hon spelar harpa, sjunger förtjusande, tecknar efter
naturen och diktar. Ja, hon förmodar själf, att hon kanske ej är lik
andra kvinnor. Hon är en djupt svärmisk natur och har en romantiskt
hög uppfattning af kärleken. Munter och glad har hon alltid varit, men
på sista tiden har en viss sorgsenhet i hennes väsen väckt föräldrarnas
uppmärksamhet.
Engång lämnar hon hemmet för att på några dagar besöka en
väninna, men kommer icke tillbaka. I sin bibel finner kyrkoherden ett
bref från henne. En trånad, som hon ej själf kunde förklara, hade
drifvit henne ut i världen men snart ämnade hon återkomma.
Författaren träder själf fram och lämnar nödiga förklaringar. Det
är naturligtvis kärleken, som här drifvit sitt spel. En svensk fänrik, den
nittonårige Arnold, en känslosam svärmare af ett djupt melankoliskt
skapiynue, likväl intressant, ja munter i samtal, skald, sångare och
naturfilosof, hade under kriget i Norge 1814 blifvit sårad och sedan vårdats
i Auroras föräldrars hus. Snart är ett förbund knutet mellan Aurora
och Arnold.’ Efter tillfrisknandet återreste denne till Sverige; två år
hade nu förflutit, utan att Aurora fått någon underrättelse från honom.
Då beslutar hon att uppsöka honom i Sverige: hon kände väl icke
hans adress, men visste, från hvilken landsort han stammade.
Vid Dalälfven bodde en gammal grefve på sin landtegendom.
I sin ungdom hade han vistats vid Gustaf IH:s hof. Nu var han ganska
svag af ålderdom och det eviga springet i hoftrapporna. Var för öfrigt
en beskedlig häftig gammal herre, som med entusiasm omtalade det
glada lifvet på det härliga Haga under den store konungens tid, och
har i sin konversation ett stänk af det gångna tidehvarfvets frivolitet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
