Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han är icke någon estetisk natur och spelar ej heller någon roll i
romanen. I ett lyckligt äktenskap är han förenad med en ung gemål
af ofrälse börd, ett mönster af älskvärdhet och karaktärsgodhet, skön
med himmelsblå ögon, en romantisk dam, som söker föra ett poetiskt
lif. Hon har dessutom den stora förtjänsten att aldrig hafva kunnat
skrifva en versrad.
Denna utmärkta grefvinna hade emellertid en styfdotter vid namn
Kristine, bländande skön med blixtrande bruna ögon, inställsam och med
stor förmåga att foga sig efter sin omgifning. Genom sin
förställnings-förmåga lyckades hon dåra många, men hon hade en svart själ. Till
all olycka blefvo hennes dåliga anlag ytterligare utvecklade i en af
tidens usla modepensioner. Hennes bröllopsdag är inne: hon älskade
ända till vansinne en ung man — Arnold, d. v. s. det var egentligen
det yttre denna låga varelse hos honom älskade. Brudgummen
kommer emellertid icke tillstädes utan i stället ett bud från hans far med
den förskräckliga underrättelsen, att han blifvit vansinnig. Samvetet
börjar nu göra sin stämma hörd hos Kristine, som under natten
rymmer sin väg. Men författaren sörjer för, att den olyckliga grefvinnan
får en annan dotter i stället: då hon i dagbräckningen promenerar i
parken för att söka skingra sina sorgsna tankar, finner hon under en
björk en ovanligt vacker flicka sofvande. Det är naturligtvis Aurora,
som nu följer grefvinnan hem och blir henne i dotters ställe.
Emellertid borttager författaren den slöja, som döljer Kristines
underliga uppförande och Arnolds öden. Hon hade gjort hans
bekantskap på en bal, och för att vinna honom sammanskrifver hon ett
bref i Auroras mors namn, där Arnold får den förkrossande
underrättelsen, att hans Aurora dött. Sedan han något hämtat sig från detta
slag, lyckas Kristine bedåra honom, och en förbindelse mellan dem knytes.
Men »det vandrar en ande öfver jorden. Hans hufvud är högt ofvan
skyarna och solen är hans öga. Han mäter människans gärningar med
samma mått som hon mäter andras. Hans blick tränger djupare in än
ljuset, hans arm är starkare än en brusande flod eller en skakande
jord-bäfning. För lasten förekommer han som en brusande storm eller ett
vildt rasande haf; han talar till den brottslige i natten med förfärliga
rop och jagar sömnen från missdådarens öga. Han står såsom en furie
framför kärlekens menedare och kastar giftiga ormar i hans barm; men
för dygden står han vid morgonrodnadens port som en huld flicka,
strör för henne blommor öfver haf och land och sjunger fridens psalmer
i sefirens toner och fåglames driller. Det är denne ande, som om
midnatten påtänder den giriges boningar och stundom kastar honom
själf i lågorna, som sätter dolken i tyrannens bröst och utdricker blodet
ur vällustingens ådror, som vinkar så rysligt åt den förtviflade från
böljan och drar honom hufvudstupa ner i djupet. Det är denne ande,
som står framför förförarens läger och utblåser öfver honom en
döds-vind, så att hans kinder förblekna och ögonen insjunka, han fattar honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
