Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med en iskall hand och leder honom ut i natten och sträcker åt honom
ett blodigt barn och försvinner under ett vildt skratt. Denna ande
kastade äfven sina ögon på Arnold». Det var en septemberafton, då
han ute i naturen väntade på Kristine. Ett våldsamt oväder bryter löst,
han ser vid eldstrimmors sken Aurora vinka farväl åt sig, och i skogen
ropade det: Menedare! Det är ej underligt, att Arnold blef besynnerlig
efter detta, och på bröllopsdagen bröt fullständigt vansinne ut.
Emellertid reser den grefliga familjen utom Aurora, som stannar
på godset, till Stockholm för att leta efter den försvunna Kristine.
Man finner henne — såsom mätress hos en gammal välvillig och fryntlig
minister, men innan grefvinnan hinner uppsöka sin dotter, har hon rest
utrikes med honom. Arnold återvinner inom kort förnuftets bruk, och
han och Aurora förenas. Glädjen står högt i tak i det grefliga huset;
rapporter skickas till Auroras föräldrar, hvilka inbjuda hela sällskapet
till Norge, där bröllopet står.
»Milda sol! — — ännu skall du lysa mången älskande brud och
purpra hennes kinder och nedblicka med behag öfver mången yngling,
som i Noriges sköna trakter går att söka Nordens sanna kvinna och i
henne återfinna de fordna fäders oskuld, rena seder och trohet, som
trotsar alla öden. Jag slutar min roman härmed, och om tillfälle gifves,
skulle auktom väl önska blifva den förste, som i en annan norsk Auroras
huldhet kunde förverkliga hvad han här på papperet tecknat. — — —
Hvem vill följa med? Den som vågar han vinner».
1 den lilla romanen uppträda en massa figurer; de flesta tillhöra
det romantiskt svärmiska slaget och äro hvarandra tämligen lika, liksom
de äfven uttrycka sig i ungefär samma poetiskt bildrika stil och gärna
anställa betraktelser öfver lifvet, känslosamma, sådana Dahlgren älskade
dem, då han någon gång var stämd för allvar. De förekomma så att
säga i duplettexemplar: Aurora och Clara, som dock är ystrare och
lekfullare än den förra och springer från det ena till det andra såsom
nästan alla Dahlgrens figurer för resten, samt grefvinnan och hoffröken
R, hvars timliga lycka krossats genom hennes fästmans förtidiga död
och som därför har en dyster syn på lifvet, ehuru hon i nästa ögonblick
vill njuta stunden, innan natten kommer. Och liksom för att döda
intresset för romanens handling hos läsaren, inför Dahlgren i den
inflätade idyllen — i en roman borde ju enligt teorien fristående
berättelser förekomma — nya hufvudpersoner, Fredrik och Clorinda, hvilka
dock endast äro kopior af Arnold och Aurora.
En annan grupp utgöres af något bleka typer ur lifvet: den
beskedlige grefven med sin kära tobakspipa, den fromme kyrkoherden,
den kaffesäljande madammen i Haga med kopparnäsan och Kristines
kamrat och väl äfven företräderska hos ministern, som i ena
ögonblicket skildras som en åldrande kvinnofigur, i det andra som en flicka af
ungefär Kristines lynne och ålder, den sista endast antydd, knappt mer
än ett namn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
