Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så följa tvenne groft tecknade burleska typer, klumpigt klippta i
papp: den högmagade, rödbrusige, grofve och arge, men på samma
gång penningkäre doktorn, som kommer åkande efter en blind häst —
en starkt karrikerad läkaretyp, en satir mot den materialistiska uppfattningen
öfverhufvud och särskildt sådan denna kommer fram vid
sinnessjukdomarnas behandling: han ansåg Arnolds sjukdom bero på kroppsliga
orsaker, en stark förkylning t. ex., och ger honom därför ett
svettdrif-vande pulver, för att han under natten må kunna utsvetta det onda,
han befaller, att hans hufvudhår skola afrakas, på det porerna ej må
vara tilltäppta, han vill med piskan skrämma honom till lydnad o. s. v.
Den besatta orimliga scenen slutar med, att Arnold kastar sin doktor
ut genom fönstret och ned i den förbiflytande ån. Den andra är den
otäcka gamla amman, ett typiskt prof på dahlgrensk karrikatyr.
»En sataninna (i fall jag vågar nyttja detta uttryck), ett litet
frågetecken, ty hon var krokryggig och frågade gärna, huserade på grefvens
gård i en af flyglarna. Hela figuren liknade en skogsmurkla i ett
sten-rösje. Med uppsatt mössa, nedkippade tofflor, en vid stjufkjortel, stora
kjortelsäckar och en spetsig näsa, som svängde sig i luften, såg man
henne som oftast antingen bärande en tom tallrik eller en sopkvast.
Hundarne, ehuru vana vid henne, kunde vid hennes åsyn ej upphöra
att skälla, och valpen vid kojan drog sig vid hennes annalkande
merendels in i sin boning, tittade ut med nosen och morrade i gluggen.
Däremot hade allt hvad kattor och höns beträffar, en synnerlig aktning
för hennes person. Jag för min del vet ej heller något förfärligare
näst satan än dylika gamla häxor, och jag vill nästan påstå, att våra
förfäder hade mer skönhetskänsla än vi, ty de visste att i tid bortskaffa
det förtorkade ur världen, kasta det utför ättestupor eller nedbädda det
i sjöbotten. Om denna häxa kan man säga detsamma som om
engelska språket, ty alla hennes ledamöter voro liksom tagna från
särskilda håll. Det ena passade ej ihop med det andra. Den högra
foten var sned och lång, den vänstra rak och kort. Den ena handen
var krokig af det oerhörda vaggandet under hela hennes lefnad och
den andra var i sitt naturliga skick. Ögonen voro så ställda, att när
man bad henne se åt öster, såg hon åt väster och tvärtom. Sådana
ammor tycker jag just likna gamla stubbar eller vissnade blad, i
hvil-kas sköte de små fjärilame vaggas, tills de få sina gyllene vingar och
då höja sig i luften och fara kring blommor och rinnande bäckar» — —
Den realistiska skildringen afslutas med en bild från romantikens
fjä-rilsvärld, huru typiskt för stilen!
Egendomligast af alla är emellertid Matts Kettelberg, ett föga
lyckadt försök att skapa en humoristisk figur. Det är en släkting till
grefven och ett slags hofnarr hos honom, ett lustigt hufvud, som skrattade
åt allt utom sig själf. Det är en upptågsmakare af ett barnsligt slag,
som gör allehanda krumsprång, orerar öfver drottning Kristinas tofflor
och har rätt kuriösa funderingar i en del saker; är för öfrigt en man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
