Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
västerns port, lämnar sin moder för att förena sig med sin älskade;
det är därföre hon kallas kärlekens stjärna!
1816 utgaf Dahlgren den förut nämnda politiska >sagan».
Någon genomförd saga är det nu icke, snarare skulle den kunna kallas
en dröm eller en syn och erinrar något om Sinklärsvisan, där också en
gubbe såsom ledsagare uppträder.
Grubblande öfver världshändelsernas underliga kaos, där det starka
och sköna dukar under för det svaga, fega och fula, vandrar
författaren en afton ut på fältet. Han möter en gammal man, som i den
unges ansikte läser hans tankar; dennes beklagande af lifvets skiften
vore orättvist, omhvälfningama vore ju nödvändiga för det hela,
menar han. För att gendrifva detta berättar ynglingen Napoleons historia
— en berättelse från forntiden. Betecknande för den ringa
uppmärksamhet, som Dahlgren ofta ägnar utarbetandet af sina alster, är, att
man, sedan man läst några sidor, finner uppgifvet, att det är gubben,
som berättar sagan. Denne redogör så för det tal marskalk Ney höll,
innan han arkebuserades, och för slutligen den unge till hafvets strand.
Genom en kikare visar han honom det skådespel detta erbjuder:
seglare, af hvilka somliga krossas mot klippor, andra gå i kvaf på öppna
hafvet, medan endast ett fåtal nå målet. Men i skyn styr försynens
hand allt. Ännu en titt i kikaren — och allt är lugn och ljus på haf
och himmel. I skyn flammar ett tveeggadt svärd, på hvilket står
skrif-vet: Asien är blefven döpt i blod, nu skall det döpas i eld. Vid
denna syn »känner sig den unge misantropen tröstad. Gubben
försvinner. Med några ord om Sveriges lyckliga läge slutar den klena sagan,
som dock är af intresse äfven ur den synpunkten, att den visar
inverkan från det af tidens ungdom så högt beundrade Geijerska
skaldestycket Vikingen. Liksom denne betraktar den unge Napoleon längtande
vågornas lek; äfven för honom uppenbarar sig en dag ett skepp, som
han följer öfver hafvet.
Hvad Dahlgrens poetiska språkbehandling beträffar, är formen i
allmänhet onekligen både klangfull, lättlöpande och målande, men dock
stundom både lös och ovårdad. Han visar ofta osäkerhet i
prepo-sitionernas användning (Flickan gick bort uti skogen — till (in i)
skogen 1), i dikten Haga promenerar man mellan vagnar, trän och damm!),
och tvungna uttryck förekomma (Fjäril, fjäril, granna, sköna 2). Hans
brist på smakkänsla träder störande fram: Solen klär våg och fjällar
med sitt guldhår-, och ett mera realistiskt uttryck tränger sig ofta
stäm-ningsstörande in i den för öfrigt idealt hållna skildringen (Fråga och
’) Fr A ga och svar.
*) Fjäriln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
