Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kade dikten Haga; förkärleken för enstafviga verbalsubstantiv i samma
stycke: pust, blommans prål, vattnets porl är väl också åtminstone
delvis att föra tillbaka till Bellman. Folkviseformer förekomma: blader,
sang (Fråga och svar, Gossen och fågeln).
I öfverensstämmelse med talspråket på flera ställen i Sverige är
slutartikeln ofta bortkastad, där skriftspråket fordrar dess utsättande: på
bleka kind blott sorgens lilja tronar (Den nye Hercules), vid strand —
stranden (Gossen och fågeln). Former sådana som trädena (ibi.) äro
rätt vanliga. Vidare kan framhållas Dahlgrens förkärlek för ett
förstärkande så, hvarpå ingen konsekutivsats följer:
Så djupa suckar (Den underbara synen), hvilket i sammanhanget
onekligen verkar något störande.
Uttryck sådana som svara sången ( — svara på sången, Fråga och
svar) samt fågeln hoppade gren ifrån gren ( - från gren till gren,
Gossen och fågeln) äro ju särskildt anmärkningsvärda.
Lik andra den nya skolans adepter använder äfven Dahlgren
de gängse klangorden, en massa granna poetiska sammansättningar:
blomsterdar, — tid, — dans, — bäck, azurskyn, — hvalf, — hus,
rosenhand, — hy, — park, — skara (blommor), himlaglans,
eld-begjuten, glansomgifven, elfenbarm, azurns purpurgrund o. s. v.
Rimnöden har väl framkallat en sådan konstruktion som jag tänker
på stjärnan (En juliafton).
Vår författares poetiska stil är dock redan nu trots sina brister —
de flesta onöjaktigheterna förekomma i de dikter, som ej af honom
själf öfverarbetats för utgifning — ganska målande:
Tusen gnistor flamma på den unga flickans röda runda mun
(Fråga och svar).
Träden skälfde öfver vattnet (Den underbara synen).
Veckan skrider, dagen far, timmen ilar (Djurgården): ju ett utmärkt
målande crescendo. Trivialt och matt verkar det däremot, när skalden
så att säga går den motsatta vägen:
Lifvets stunder ila
och åren äfvensä (En juliafton).
Det metriska blir redan nu, då Dahlgren tydligen nedlade verkligt
arbete på utformningen af sina dikter, någon gång försummadt.
Framhållas bör, att han med förkärlek betonar nedfara, nedströmma, hänföra,
åskddning, uppvakna, omsvörmad, kringr/ngad, bortrunnit, bergskhppan,
omknöt, omslöt o. s. v., hvilket både Palmblad och Lindeberg längre
fram klandra. Sammandragna äldre former förekomma: ljufsta, sensta,
djupsta; dessutom äfven soln, natum, kvälln, hälln, fjälln.
Någon gång — egentligen i Den unge Hercules, som ju är något
ålderdomligt hållen — förekomma de i gustavianska tidens poesi och
hos Franzén så vanliga klanglösa rimmen på — e: sväfvade — för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
