Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
din fråga; klädd i grön sidenskrud med en rosenturban på hufvudet
sysslar Maj med att plantera blommor på en sluttande strand l).
* *
*
Som af den föregående skildringen framgått, är naturskildringen
en viktig ingrediens äfven i Dahlgrens tidigare lyrik, men den är ej
ännu såsom senare så ofta hände hufvudsaken, utan egentligen endast
bakgrund för hvad som berättas; den är vidare öfvervägande
mytiskt-personifierande: en änkel rättfram åskådlig naturskildring är ännu hos
honom en sällsynthet. Men en sträfvan efter åskådlighet röjes;
naturmålningen är ej så musikaliskt konturlös som t. ex. hos Atterbom och
erinrar i sin friska glada ton om vårskildringen i Oeijers Vikingen och
framför allt om Majsång af Ingelgren, en lyriker, som står Dahlgren nära.
Äfven i Aurora intar naturskildringen en betydande plats och är
ofta starkt personifierande såsom i dikterna.
En utförd personifikation sådan som denna är ej ovanlig: »Natten
sitter så majestätisk på sin tron med sin silfverkrona på hufvudet och
med månens klot i sin hand. Från hennes lockar, skyarna, neddrypa
daggpärlor, och från den strålflod hon utgjuter ur sin silfveruma
ned-strömma de dunkla drömmarne, aningarne och förhoppningame och
invagga människohjärtat och naturen i en säll slummer». Här får
personifikationen en ökad trovärdighet därigenom att förf. låter sin
Aurora tilltala natten. Denna beskrifning får stundom, då den sväller"
ut till betydande bredd, en viss likhet med den gamla naturbeskrifvande
stilen, men verkar ofta grandios på grund af sin större åskådlighet,
och emedan dessa personifikationer ofta verkligen uppträda handlande.
Ej sällan anlitar Dahlgren ett äkt-poetiskt förfaringssätt: han ger genom
ordvalet eller en antydande bild läsarens fantasi en stöt och låter så
denna själf så att säga fullborda personifikationen:
Vinden stryker öfver rutan som en människohand.
Solstrålarna leka på skyarna.
Hastigt uppsteg ett förfärligt åskmoln på himlen, alldeles
koppar-rödt. Väl häfde sig stormen med all kraft mot molnet och framsköt
skyar emot detsamma, men fåfängt.
Ofta går ej skaldens sträfvan ut på att göra naturen lefvande,
hvilket redan nu lyckas honom, utan han målar den genom jämförelser
med döda ting eller naturfenomen:
Solen låg lik en diamant, klar och skinande på sin blåa grund.
Hvilka härliga diamanter på evighetens ring äro icke stjärnorna!
Floderna ligga som silfvertrådar kring kullarna.
‘) Jfr Atterboms beskrifning på vårens genius i Bref öfver Franzéns
skaldestycken Fosforos 1811 s. 350.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 19:06:27 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dahlgrencf/0160.html
