Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som lockade honom, den bekymmerslöse, välvillige, ständigt
arbetsamme men ej mycket reflekterande skalden. När han drog till
pastoralexamens »Sibirien», Linköping, var det till denne han försvor sig,
liksom Bellman hade låtit sin Jergen Puckel göra. Och för den
verklige djäfvulen, den kristna dogmatikens skräckgestalt, hade han
synbarligen föga respekt; möjligen tviflade han rent af på dennes tillvaro,
möjligen förhöll det sig med honom som med vännen Sondén, om
hvilken det i Bellmanska sällskapets handlingar heter, att han tror på
fan, men inte kan bevisa, att han finns. Lika mycket, han betraktar
honom som en gemytlig passagerare, som, ehuru evigt fördömd, svär vid
sin salighet, och han frambesvärjer honom för att roa sina vänner.
Äfven Gud fader ser han ju i sina gladare ögonblick ur en
humoristisk synpunkt, han var för honom den störste komiske författare han
kände; han hade ju uttänkt alla de brokiga scenerna i lifvets drama.
Åt dessa kunde ett sinne sådant som Dahlgrens ha sin glädje, ty han
visste, att det odödliga bor inom oss, och man kunde helt lugnt
öf-verlämna slutförandet af det hela i Guds hand. Denne vore en
glädjens Gud, som ingalunda kunde misstycka sina barns glädje. »Eller
skulle man ej få skratta i himlen?» frågar Dahlgren i det intressanta
företalet till den i det föregående behandlade komiska kalendern (jfr s.
112 o. f.); han tänkte sig fastmera, att han äfven där skulle få sjunga
för sina vänner om hvad som här nere eldat och väckt hans sång:
våren och jubelfesterna och vännernas små skröpligheter, ty »alla utom
vår Herre äro vi narrar».
Utgår man därifrån, att världshändelserna utveckla sig efter den
plan Gud en gång för alla i sina hufvuddrag fastställt och att han
således af evighet vet, huru allt skall aflöpa, så bör den tanken ej vara
främmande för ett humoristiskt sinne att föreställa sig, att det måtte
roa honom att följa de beskedliga människornas sprattlingar hit och dit,
deras barnsliga försök att sträfva emot hans faderliga ledning, ja, att
ett ironiskt leende vid betraktandet af allt detta så att säga sväfvar på
Gud faders läppar. För en ljus leende världsuppfattning, sådan som
Dahlgrens ännu var, är väl en fast förtröstan på Guds personliga
ledning af världens och människomas öden rent af ett grundvillkor. Från
denna kommer det varma försonande ljuset, som för humoristens öga
omspelar lifvets och människornas bristfälligheter och trivialiteter;
härigenom blef det för Dahlgren möjligt, att, som han själf säger, se
»äfven det minsta af lifvets brokiga scener i ett poetiskt skimmer».
Föreställningen om denne så att säga ironiske Gud bör, synes det mig, ej
nödvändigtvis falla utanför det religiösas ram; äfven för den troendes
öga kan det väl stundom se ut, som om han lekte med
människobarnen. En svensk religiös författare, som har sin plats på den yttersta
högern, säger också, att det här i lifvet icke går, såsom det vid
tros-profven och under anfäktningsmörkret sett ut och såsom själafiendeh hotat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
